The Red Wing Band fick publiken att njuta
Publicerad måndag, 10 oktober 2022, 08:26 av Redaktionen
Det var bara att njuta när The Red Wing Band drog igång vid lördagens lunchjazz på restaurang Sockerfabriken i Lidköping.
– Efter att ha lyssnat i 66 år på den här lättsamma och svängiga musiken så tröttnar jag aldrig, sa en nöjd Björn Bärnheim efteråt.
Han har tidigare varit engagerad på jazzmuseet på Strömsholm i Hallstahammar.
En åsikt som säkert de 70 diggarna har lätt för att instämma i då bandet i sitt kollektiva och sina fantasifulla improvisationer gjorde sina musikaliska utflygter i New Orleansmusikens svängiga värld.
Det svängiga Red wing består av blåsarna Leif Sivertsson, Bosse Eriksson och bandledaren Hans Zakrisson, med kompet som består av Ingemar Wågerman, Hans Jörgensen, Lennart Carlsson och Lars-Erik Melldal.
Bandledaren Hans Zakrisson som alltid får ut det bästa av sina musiker, satte genast full fart med den inledande Red Wing, som från början var en romantisk schlagers med indianmotiv från 1900-talets början men som nu fått sitt jazziga stuk. Den var som väntat väl applåderat och därmed var dagens täta stämning satt. Därefter växlade bandet ner med The same old love som gav en romantisk och känsla av ballad, som den också tidigare varit.
Det blev annorlunda toner i den karibiska Laughing samba, där Leif Sivertsson elegant drillande på klarinetten och Ingemar Vågermans lekfulla solo på pianot, särskilt ska prisas. Ett visst alvar infann sig i Postman´s lament, där Zakrissons sång gav uttryck för brevbärarens dåliga humör när han slängde postsäcken i sjön.
Att sordinera sina respektive instrument ger alltid en extra kryddning vilket trumpetaren Bosse Eriksson och trombonisten Hans Zakrisson visade i låten Down in jungle town, väl uppbackade av kompet med banjoisten Hans Jörgensen, trumslagaren Lennart Carlsson och basisten Leif Melldal.
Efter avnjuten lunch ska nämnas önskenumret Lily of the Valley, en glädjefylld religiös sång från 1872, som sedan brassbanden i New Orlenas jazzade upp och ofta spelade vid begravningar.
Blåsarna Leif Sivertsson, Bosse Eriksson och bandledaren Hans Zakrisson, väl uppbackade av kompet öser här på rejält.
Budskapet är att liljan i dalen symboliserar Jesus, där Zakrissons sång särskilt ska prisas understödd Eriksson i refrängen ”alla borde känna till vem Jesus är”. Härligt!
En annan religiös sång var Just a closer walk with thee som faktiskt inte är så gammal, också den ofta spelad vid begravningar i just New Orleans, där den första inspelningen gjordes med legendaren George Lewis 1943. En utrycksfull sång både när det gäller det instrumentala och så förstås vid Zakrissons sånginslag. Mot slutet växlade bandet effektfullt upp som gav ett mer jazzig känsla.
Eminente Ingemar Wågerman som är en av våra främsta pianister, ger här järnet i en Boogie WoogirWoogie.
Boogie woogie är en pianobaserad genre som utvecklades ur blues som uppkom i USA:s sydstater omkring år 1900, och som nådde sin högsta populäritet på 40-talet. En musikstil som skapad för Ingemar Wågermans eminenta lek på pianot i låten i. En mer än snabb låt väl uppbackat av de övriga i bandet.
Sist på programmet, med de närmare 20 numren, stod den välkända och fartfyllda Oh when the saints go marching in, som av vissa musikhistoriker betecknas som en glad och rytmisk sång som från början var en baptistpsalm vars rötter kan vara spirituaL. Åsikterna är flera men ett är säkert att här visade Red Wing att det är ett av de främsta i den här musikstilen. Sant är också att Beatles hade låten på repertoaren i slutet av 1950-talet.
Finalen blev följdriktigt en extra svängig upplevelse både kollektivt och med häftiga solon och därmed ett mäktigt crescendo inte bara för dagens konsert utan också för föreninens Jazzkattens årsprogram som nu avslutades.
– – – –
Matz Nilsson, text och foto. Bilderna är klickbara till större format.
