Stefan Ericson minns en vän: Sture

En Sture att minnas

I dag har Sture namnsdag. Det får mig att tänka på och minnas en Sture som har betytt mycket för mig.

Det handlar om hedersmannen Sture Björn, guldsmeden som så att säga följde med på köpet när mina föräldrar Folke och Solveig  Ericson övertog juvelerarebutiken Falkengrens vid Nya Stadens Torg 1960, då jag var fyra år.

Sture blev snabbt min kompis. Han hade inga egna barn och jag blev nog hans lille ögonsten samtidigt som jag såg  upp  till  honom. Förmodligen var jag rätt tjatig ibland, men fick aldrig känslan av att vara i vägen. När jag tänker på det var nog Stures och mitt förhållande  ungefär som det mellan  Emil  och  drängen Alfred  i Emil i Lönneberga. Kamrater trots den stora åldersskillnaden.

Plikttroget grenslade  Sture sin Monark utanför bostaden på Gluntgatan på morgnarna och styrde mot Särnmarksgatan 13 varifrån man kom in bakvägen till affärslokalen. I verkstadsdelen, som upptog  mer än halva ytan av lokaliteterna, utförde  han  allsköns  guld- och  silversmide mellan klockan 9 och 18 varje vardag. Radion stod på oavbrutet  och  lunchrasten  pålystes av tolvslaget i P1. När det var dags för Dagens dikt satt väl  Sture lagom vid köksbordet. Och lika säkert som han lade ned sina verktyg prick klockan 12 ställde han cykeln i stället på bakgården igen klockan 13.

Vid guldsmedsbänken hos Sture tillbringade  jag åtskilliga timmar i åldern 5-10 år. Men det var inte bara jag som var kompis med Sture. Vid (eller snarare på) hans fötter under guldsmedsbänken låg vår chow-chow Nalle som gillade Sture minst lika mycket som jag!

I guldsmedsverkstaden trollade Sture Björn fram de mest fantastiska hantverk med sina stora händer. Allt ifrån att i en ring infatta briljanter små som knappnålshuvuden smida en kaffeservis från plana silverplåtar. Vilken hantverksskicklighet! Ibland slant förstås nävarna, eller lödlågan blev alltför varm och guldet smälte såsom det inte borde, och då ekade Stures svordomar mellan väggarna. Jag har aldrig mera hört någon som kan avlossa en svordomsramsa såsom Sture kunde. De lämpar sig definitivt inte i tryck och var väl inte så passande att höra för en liten parvel heller. Om jag tog någon skada får andra bedöma. Jag tror dock att Stures stora hjärta präglade mig mer än hans svordomar.

En annan egenskap hos Sture Björn var hans breda Lidköpingsdialekt. Jag minns speciellt en gång när han var lite dålig i magen och hade köpt en flaska vichyvatten som medicin. Kapsylen hade uppenbarligen inte hållit tätt, så när Sture hade halsat ett par munnar tog han flaskan från munnen och utbrast:

– Men vad i helvete, det varken påttlar eller båbblar!

Sture var anställd i många år hos mina föräldrar, men startade så småningom egen firma under namnet Björn Guldsmed. Han avled 1993, blott 61 år gammal.

Han var en Sture värd att minnas.

/Stefan Ericson

Tillbaka till framsidan