Nedslag i Lidköpings historia
12: Om pest och planer på Otterstaden före Lidköping

Arkivforskaren Alf Johansson har letat i arkiv bl a hos Vänermuseet och skapat en serie artiklar om hur den lilla handelsplatsen vid Lidans mynning blev staden Lidköping, nu med 575 år gamla privilegier.
Här är 12:e delen. Lidköpingsnytt återkommer med nya avsnitt ett par gånger i veckan under sommaren.
Bilden: Lidköpings stadsvapen 

Den gamla staden Lidköping och dess prövningar – fortsättning

I den förra artikeln berättade jag, att Johannes Gilberg i sin avhandling Dissertationis Academicæ, de Lidecopia, Westrogothiæ urbe från 1744 (första delen) och 1746 (andra delen) i översättning Göran B. Nilsson och Arne Zettersten höll för sannolikt att Lidköping hade drabbats av bland annat ”Digra Döden och Engelska Svetten”.

I pappas gamla Bonniers konversationslexikon, del III tryckt 1923 kan man läsa, att digerdöden kom till Sverige i början av år 1350, ”där hela socknar lades öde” och i Focus uppslagsbok, band 1 tryckt 1958, att 1/3-del av Sveriges befolkning då dog. Om Lidköping då existerade som ort, är det inte otroligt, att Gilbergs förmodan kan vara riktig. Om engelska svetten kan man i den förra boken läsa, att den var en ”med stor dödlighet förenad, epidemisk sjukdom ” som rasade i Sverige 1529.

I Carl Grimbergs bok Svenska folkets underbara öden, del II Äldre Vasatiden tryckt 1926, kan om engelska svetten läsa:

”Året 1529 fördystrades ock av ”den gruvsamma svettsot och sjukdom, som kallades den engelska svett, fördenskull att den först uti England begyntes. Och var det en slik förfärlig besmittelig sjuka, att där man eller kvinna bäst gick karsk och helbrägda, kom honom uppå en kall svett såsom en väderflaga, och var densamma icke strax tog sig till vara, lade sig ner i sängen och svettades under kläderna uti fyra och tjugo timmar och höljde sig väl till, så att platt intet väder kunde komma till hans lekamen, så blev han strax död innan två eller tre timmar; och måtte han slätt intet sova uti de fyra och tjugo timmar, så framt han ville bliva vid livet.”

Så beskrives denna landsolycka av en historieskrivare från 1600-talets början.¹ Prästerna av gamla stammen [de katolska prästerna] framställde naturligtvis farsoten såsom ett himmelens straff över den kätterske konungen [Gustav Vasa].” ” ¹ Tegel”

Sverige drabbades dock av ännu fler epidemier, än de som Johannes Gilberg räknade upp. I boken Den svenska historien, band 3, Vasatiden 1520-1611 med Gunvor Grenholm som huvudredaktör och tryckt 1966 kan man under rubriken De fattigas liv i vasakungarnas Sverige bland annat läsa:

”Vasatiden var de ständiga krigens tid. Ofreden med utskrivningarna av arbetsfört folk till krigstjänst utarmade landet. Till detta kom de regelbundet återkommande stora epidemierna. Pesten yttrade sig som böldpest eller lungpest och spreds genom bett av loppor som först sugit blod från infekterad råtta eller från någon sjuk. Sjukdomen började nämligen hos råttorna och fördes av dem från plats till plats, speciellt efter handelsvägarna.

  Under Vasatiden rasade epidemierna under åren 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657. Under peståret 1623 uppges 20 000 människor ha dött enbart i Stockholm. Svält och fattigdom hade undergrävt människornas motståndskraft och usel hygien gav ytterligare spridning åt sjukdomarna. … Utom pesten härjade frossa, fläckfeber, smittkoppor, rödsot, skörbjugg, engelska svetten m. fl. sjukdomar.

  Till dessa hemsökelser kom också missväxt.”

Hur skulle man då skydda sig? I samma avsnitt i boken hänvisar man till en handskrift från slutet av 1500-talet med rubriken Huruledes man skall hålla sig när pestilentien regerar, som finns i Riksarkivet. Däri kan man läsa bland annat:

”Man skall hava sin boning och viste uti en kammare eller stuga, vilken är väl hög emellan golvet och loftet och samma boning skall vara väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig. … När som någon dör av pestilentie (dvs. farsot), skall det huset och väggarna väl rensas och allt annat vad där inne är skuras och tvås, vare sig bord, bänkar, fotpall, sängar etc. Ty den onda förgiftningen kan giva sig på en vägg eller uti en reva och sitter där inne en lång tid. … Det vatten som man skall koka maten uti, skall vara färskt källovatten, som utspringer under den klara himmel.”

Om missväxt kan man i boken också i samma avsnitt läsa, att ”i slutet av 1500-talet upplevde vårt land fruktansvärda missväxtår”. I boken återges en skildring från nödåren 1596-98, som utgör ”en realistisk och drastisk skildring av nöden i all dess skrämmande förfärlighet”.

Denna skildring är hämtad ur Örslösa kyrkobok för 1695. Den utgörs av ett vittnesmål avgivet av ”Lars Persson i Söderby i Gillstads socken och Örslösa gäld på Kålland”. Delar av skildringen återges nedan. Det är högst troligt, att även städernas befolkning drabbades av de missväxtår, som där anges:

”På det föreskrivna året 1596 … då folket var i Skara marknad, kom så mycket regn och flod, att alla broar flöto ut … Och av samma flod begynte syndastraffet, ty vattnet gick över åkrar och ängar, att säden och gräset blev fördärvade, och blev alltså litet både korn och hö. … Om vintern blev boskapen sjuk av det ruttna hö och halm som togs upp utur vattnet, så att den som hade 100 getter och får, kunde ej behålla ett eller tu, ja, snarast sagt alls intet av dem. Sammaledes gick ock med kor och ungnöt, och hundar som frossade asen blevo döda. Jorden blev sjuk i tre år, att hon ej kunde bära någon frukt. … Folket mol och hackade mycket som var otjänligt till bröd … varav människorna blev så maktlösa och kroppen så uppsvälld, att otaliga många därav blevo döde … Ibland förbemälde och andre plågor kom ock blodsoten, som så hårt tvingade människan, att otalige många dödde därav …”

Skildringen återfinns i sin helhet också bland annat i Lidköpings-Bygden 1953 som ett utdrag ur Claës Johan Ljungströms bok Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping tryckt 1871.

Förberedelser för att bygga den Nya staden Lidköping

Det kan så vara dags att berätta lite om förberedelserna för att bygga den Nya staden Lidköping. Johannes Gilberg har förstås berättat om detta i sin avhandling. I korthet kan man sammanställa några av ”förberedelserna” genom följande punkter:

• Pontus De la Gardie utnämndes till greve den 10 maj 1615 och förlänades då Läckö slott och län. Samtidigt fick han tillstånd att grunda en ny stad inom detta län. Då lydde den gamla staden Lidköping under kronan.
• Greven utnyttjade under sin livstid dock inte möjligheten att grunda en ny stad, men drottning Kristina tilldelade honom den gamla staden Lidköping 1651.
• När greven dog 1652 övertog hans son greve Magnus Gabriel De la Gardie Läckö slott och län och den gamla staden Lidköping.
• 1655 ställdes den gamla staden genom den så kallade fjärdepartsräfsten åter under kronan, samtidigt som Magnus Gabriel De la Gardie fick ett förnyat tillstånd att anlägga en ny stad inom Läckö län.
• Den mark som då befanns vara lämplig utgjordes av ett område på den västra sidan av Lidan mitt emot den gamla staden Lidköping. Där skulle staden Nya Lidköping grundläggas.
• Marken var dock inte tillgänglig för greve Magnus. Den tillhörde Ågården, som ägdes av Carl Månesköld. Han var inte intresserad av att byta bort marken till greven.
• Det krävdes först att Ågården fick en ny ägare i form av Erland Kafle för att markbyte skulle komma till stånd. Erland Kafle hade blivit ägare av Ågården genom sitt gifte med Carl Måneskölds dotter Brita.
• Markbytet genomfördes 1670 och finns beskrivet i ett dokument som Magnus Gabriel De la Gardie undertecknade den 27 juli samma år.
• Magnus Gabriel De la Gardie fick därefter ett privilegiebrev gällande den nya staden på Lidans västra sida mittemot den gamla staden daterat den 5 december 1670.
• Därefter planerades den nya staden och kunde börja byggas 1672.

Magnus Gabriel De la Gardie skrev flera brev till borgarna i den gamla staden Lidköping under 1654, vilka finns i den så kallade ”Privilegiiboken” på Landsarkivet i Göteborg. Som jag tidigare har nämnt är det första brevet daterat den 7 mars. I det tycker jag mig kunna läsa, att det är ställt till ”… gode herrar Borgmästarne, Råds och samtlige Borgenskaps menn uthi Staden Lidekiöpingh”. De två övriga breven är daterade den 11 augusti och den 23 augusti.

Claës Johan Ljungström har i sin bok Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping tryckt 1871 omnämnt det första och det tredje av breven. Magnus Gabriel De la Gardie uppges ha varit ”allvarsamt mån om att borgerskapet vårdade sig om sina angelägenheter”. Brevet den 24 augusti handlade om en form av tillrättavisning, eftersom det kommit in klagomål över ”borgerskapets lättia och ringe omsorgh öfver dess nähring”. 1655 fråntogs han dock den gamla staden Lidköping och han fick ägna sig åt Nya Lidköping.

Men när den gamla staden Lidköping återgick till kronan 1655, fick Magnus Gabriel De la Gardie enligt ovan ”förnyat tillstånd att anlägga en stad inom Läckö län”. Han valde till att börja med att planera för en stad vid Otterstads kyrka. Man kan läsa om detta i boken Läckö landskapet, borgen, slottet med Leif Jonsson som redaktör tryckt 1999. I Kapitel 8 Magnus Gabriels slottsbygge Lidköping och det civila samhället skrivet av Bertil Fridén kan man bland annat läsa:

”I den enorma mängden arkivhandlingar efter Magnus Gabriel kan man, på ett blad nerklottrat med text i hans handstil, läsa hur han tänkte sig att grevskapet vid sidan av sätesgårdar och ladugårdar skulle innefatta ”Läckö med dess stad Lidköping”. Det framgår inte när anteckningen kom till men den avspeglade ett viktigt projekt vid sidan av de många andra i hans liv. Redan samma år som fadern Jakob dog, erhöll Magnus Gabriel av Drottning Kristina rätten att ”i Lidköpings ställe” anlägga en ny stad på Kållandsö, kring Otterstads kyrka. Men efter att ha bytt till sig mark vid Ågården omedelbart väster om Lidan precis intill gamla Lidköping, och i anslutning till ett gammalt krav från Lidköpings borgerskap, fick han i december 1670 rätt att i stället anlägga staden där.”

Jag har själv inte studerat något skriftligt dokument som visar rätten att bygga en stad kring Otterstads kyrka. Det finns inget sådant dokument i Lidköpings gamla ”Privilegiibok”. Däremot finns det en karta på Vänermuseet, som visar en plan på en stad, där Otterstads kyrka finns angiven. Kartan finns i en mapp tillsammans med de två gamla kartorna över gamla Lidköping från 1600-talet.

Det handlade då förstås om den medeltida Otterstads kyrka, som revs 1854, när man byggde den nya kyrkan. Den byggdes av sten från tre gamla kyrkor på Kållandsö. Den gamla kyrkan låg söder om den nuvarande kyrkan, vilket framgår av Kållandsö Friluftskarta från 2020 utgiven av Lidköping vid Vänern, Läckö-Kinnekulle och Biosfär Vänerskärgården Kinnekulle.

________________________________

Tidigare artiklar skrivna av Alf Johansson i Lidköpingsnytt – klicka

Tillbaka till framsidan