Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia
11: Om ”slottet” i Lidköping)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 05 augusti 2021

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia
11: Om ”slottet” i Lidköping

Publicerad tisdag, 20 juli 2021, 11:28 av Redaktionen

Arkivforskaren Alf Johansson har letat i arkiv bl a hos Vänermuseet och skapat en serie artiklar om hur den lilla handelsplatsen vid Lidans mynning blev staden Lidköping, nu med 575 år gamla privilegier.
Här är 11:e delen. Lidköpingsnytt återkommer med nya avsnitt ett par gånger i veckan under sommaren.
Bilden: Lidköpings stadsvapen 

”Slottet” i Lidköping – fortsättning av min artikel i Lidköpings-Bygden 2016

Jag fick tillfälle att dagen före midsommarafton 2015 bese ”Slottet”. Jag var vid Limtorget och fick då syn på en ”skylt” i ett fönster. Där stod det: ”Detta huset är det äldsta. Danske kungen Kristian d 4:e övernattade här 1612”. Jag fotograferade huset, när fönstret på andra våningen öppnades och en man frågade, om jag och mitt sällskap var intresserade av att se huset invändigt. Vi tackade ja och fick gå in i ett rum med lågt i tak. Där kunde man ta del av ytterligare information om huset. Man kunde bland annat läsa, att byggnaden var från 1600-talet och att den har fungerat som tullstuga och gästgiveri. Den kallas ”Slottet” efter det, att Kristian IV 1612 hade besökt gästgiveriet.

Kristian IV gick i krig mot Sverige 1611 och lyckades bland annat erövra Kalmar slott samma år som Gustaf II Adolf blev kung i Sverige. Den danska hären gick också in i Västergötland och härjade bland annat i trakten av Lidköping och Skara.

Claës Johan Ljungström, som var komminister i Lidköping 1866-1872, berättar i sin bok Kinnefjerdings och Kållands härader samt Staden Lidköping om detta med följande ord, som har anknytning till ”Slottet”:

  ”Lidköpings utveckling, om man undantager de öfvergångna olyckorna af vådeld, har i allmänhet fortgått under lyckliga förhållanden. Dess läge inuti landet har skyddat staden från fiendehand, ehuru den icke undgått känningar af Danskarnes ströftåg i Westergötland åren 1611 och 1676.

  I afseende på händelserna under förstnämnda år meddelar ett gammalt manuscript, undertecknat ”N. R. T.”,

att:

  ”Hvad fram- eller motgång denna stad genom krig eller andra olyckliga händelser kan vara öfvergången, har man ingen säker underrättelse om, allenast säges efter gamla mäns tal, att 1611 då Konung Christian IV var infallen i Westergötland har han med sitt folk varit staden när på trefjerdedels mil vid Häreneds kyrka. Men är blifven i sitt uppsåt hindrad af särdeles stratagemate, som Pastor loci, då för tiden herr Oluf benämnd, praktiserat. Sedan han några dagar förut fått kunskap, har han gjort upp åtskilliga eldar i skogen utmed vägen, der fienden skulle marchera förbi, samt ställt en hop, som gingo och bullrade på trummor i skogen natt och dag, af hvilket fiendens krigsmakt, som ernades till Lidköping, förskräcktes, retangerandes sig till sitt följe till Skara, och det afbrände. Några dagar derefter, kommer Kung Christiern sjelf till Lidköping, då allt folket var utflytt med sitt goda till Tidvägen, träffades allenast uti ett hus en gammal qvinna, som till födan icke mer hade uti förråd än en surlimpa och lite honung uti en skål, hvilket hon Konungen presenterade, och när han deraf ätit och tog afsked af samma qvinna, sade han: ”säg ditt folk, när de komma hem, att Konung Christian här ätit af den limpan och doppat i denna honungen.”

Texten ovan är ett utdrag ur ett dokument, som presenterades i Lidköpings nya Tidning den 12 januari 1867. Där kan man läsa, att dokumentet hade funnits i rådman Jungmarkers samlingar och att det handlade bland annat om ”Lidekiöpings Stads Fundation”. I en kommentar kan man läsa, att ”Förestående synes wara uppsatt i slutet af 16- eller i början af 17-hundratalet”.

Vid mitt besök i ”Slottet” kunde jag ta del av ytterligare information om dessa händelser, Under rubriken ”Surt öl på Slottet blev segrarens lön” och anmärkningen ”Efter en artikel av Hans Menzing i Skaraborgsbygden” läste jag:

  ”Kungen fick nöja sig med ett krus surt öl och en hård brödbit plus inkvartering i en liten stuga vid Limtorget. Han lär ha funnit sig i detta enkla mottagande, och efter det har huset i folkmun kallats Slottet. Fast riktigt så idylliskt var det nog inte i verkligheten. Kungen hette Kristian IV, och var i färd med danska kungars favoritnöje – bränna västgötska städer och byar. Men mirakulöst nog klarade sig Lidköping oskatt, kanske påverkades kungen av mottagandet även om det var i enklaste laget.

  Detta hände sig det olycksaliga året 1612 då en nybliven kung Gustaf II Adolf fegt drog sig tillbaka från Grästorp där han tänkt stoppa danskarna vid övergången av Nossan. Den blivande hjältekungen retirerade till Höjentorp utanför Skara och gav danskarna fritt fram. Detta trots att Lidköping stod utan försvar. Där hade tidigare funnits ett skotskt regemente på 660 man, men de vildsinta skottarna visade sig vara en alltför stor fara för den lilla (cirka 400 invånare) stadens befolkning så den 10 juni övertalade svenske kungen dem att lämna staden. Inte så välbetänkt kanske eftersom danskarna anlände fem dagar senare, men de uppgick till nästan 3000 man så det hade kanske inte gjort någon skillnad om regementet varit kvar.

  Staden var inte bara övergiven av militär, även innevånarna hade flytt. Ensam kvar var en äldre dam vid Limtorget och det var hon som bjöd truppernas befähavare på surt öl och husrum. Kungen insåg tydligen det komiska i att kvinnan tydligen inte förstod vem hon tog emot så han sade: Nu skall du veta att du härbärgerat danske kungen!

  Om historien verkligen är sann är oklart, men huset kallas fortfarande Slottet. Fast det är förstås tvivelaktigt om huset verkligen är så gammalt som från tidigt 1600-tal, hur som helst är det av de äldsta i Lidköping.

  Men märkligare än historien om kungens besök vid Limtorget är det faktum att staden inte brändes ned. Vid ett tidigare härjningståg i februari 1612 brändes Skara liksom Ågården utanför Lidköping samt kyrkorna i Friel och Uvered. Varför just Lidköping skonades verkar ingen veta så där är det fritt fram för spekulationer.”

Vad skall man tro? Årtalet för den danske kungens eventuella besök i Lidköping torde dock ha varit 1612 och inte 1611, som det gamla dokumentet i rådman Jungmarkers gömmor angav. Skara brändes av danskarna i början av 1612.

På Vänermuseet finns det en gammal karta som torde visa Lidköping från tiden före det, att Nya staden började byggas. På kartan är det innanför ringen vid infarten från Skara-hållet inlagt ett hus, som bör ha varit dåtidens tullstuga. Den ser onekligen ut att ligga på samma plats som ”Slottet”. Kan det vara ”Slottet”, då huset fortfarande var i ett plan?

Och kan kartan ha samma ursprung, som en karta i Limtorget En kulturhistorisk undersökning? Däri finns det en karta från Riksarkivet i Stockholm, om vilken det står:

”Karta över Lidköping omkring 1670. Den Nya Staden är ännu inte grundad och på den västra stranden är endast en smal remsa bebyggd. Obs. att ett hus finns utsatt norr om Limtorget, troligen tullstugan.” I Riksarkivets register är det antagligen den kartan som är betecknad som ”Plan 1600-tal”.

Till sist – ”Slottet” är i privat ägo och den man som hälsade oss välkomna in i huset var ägaren själv. Han berättade, att han inte var Lidköpingsbo, men att han hade ärvt huset av en släkting. Nu bodde han i huset några månader varje år. Hans efternamn var von Wallenstein, som är ett namn med anknytning till den svenska historien. Albrecht von Wallenstein var ju den tyske härförare som krigade mot Gustaf II Adolf i slaget vid Lützen 1632, då den svenske kungen dog. Ägaren av ”Slottet” berättade, att han var ättling i rakt nedstigande led till just Albrecht von Wallenstein.

Här slutade artikeln ”Slottet” i Lidköping. Om den danske kung Kristian IV besökte Lidköping, så var det 1612, som detta inträffade. Cleës Johan Ljungström (liksom Johannes Gilberg) förlitade sig på ett dokument, där årtalet anges som 1611. Jag tror, att de båda har studerat samma dokument.

Den gamla staden Lidköping och dess prövningar – fortsättning

Bengt Wahlström berättade också om Kristian IV:s besök i Lidköping i sin artikel Lidköping i gränsfejdernas tidevarv i boken Mellan bronssköld och JAS-plan – glimtar av Lidköpingsbygdens historia utgiven av Lidköpings kommun inför stadens 550-årsjubileum 1996. Och då handlade det om 1612. Den danske kungen hade den 14 juni 1612 kommit till Tun med sina styrkor och där upprättat sitt kvarter. I uppsatsen kan man därefter läsa:

”Den 15 juni gjorde Kristian IV en framstöt till Lidköping. De danska trupperna stod under kungens eget befäl och var ingen föraktlig styrka; 2 250 ryttare och 500 musketerare. Kungen kunde rida in i staden alldeles ensam. Det fanns inga skottar kvar, inte en svensk soldat och inte heller en enda borgare. En muntlig tradition i Lidköping berättar att alla hade försvunnit. Alla utom en enda, en gammal gumma, som bodde nere vid Limtorget. Kristian tog in hos gumman och bjöds på ett krus surt öl och en bit hårt bröd. Kungen, som hade sinne för situationens komik, lär ha sagt: ”Nu ska du veta, att du härbärgerat den danske kungen!” Sedan dess kallas huset än i dag för ”Slottet”. Om traditionens förankring i den historiska verkligheten är väl omöjligt att bevis eller motbevisa. Vad som däremot är ett historiskt faktum: Kristian brände inte ner staden. Varför han inte gjorde det är en fråga som inte har besvarats.”

Man kan samtidigt konstatera, att Bengt Wahlströms berättelse om Kristian IV och Lidköping till del skiljer sig från de tidigare redovisade berättelserna om samma episod. Kom danskarna till Lidköping från Tun eller Skara och var stora bron över Lidan förstörd eller inte?

Ytterligare en förödande brand inträffade i Lidköping 1613, året efter den danske kungens besök. Detta faktum finns inte återgivet i de stadens offentliga handlingar, som finns kvar från denna tid. Men det finns två brev, som undertecknats av Gustaf II Adolf. Johannes Gilberg skrev även om detta i sin avhandling Dissertationis Academicæ, de Lidecopia, Westrogothiæ urbe 1744 i översättning av Göran B. Nilsson och Arne Zettersten:

”Ty för just den sakens skull beviljades i det ena av dessa år 1614, då rikets ständer voro sammankallade till Örebro, staden fullständig skattefrihet i tre års tid. När denna tid förlupit, gav den ärorike konungen i det andra brevet från 1617 Lidköping rätt, att i de kringliggande kronoskogarna fälla en så stor mängd träd, som erfordrades till husbehov och till att bygga hus med, eftersom staden ännu inte förmått att återhämta sig.”

Men det var inte bara bränder som enligt Gilberg drabbade Lidköping under åren före nya stadens grundande. Johannes Gilberg påminner i sin avhandling om, att Sverige även på den tiden hemsöktes av grasserande sjukdomar, sjukdomar som kanske också kunde ha betecknats som pandemier. Han skrev (utan att ha belägg för det):

”Det tycks emellertid vara nog så troligt, att de högst olycksbringande smittosamma sjukdomar, som hos oss kallades Digra Döden och Engelska Svetten, och som en förfärlig farsot härjade nästan alla delar av landet år 1529 och 1530, skulle ha hemsökt även vår stad. Jag skulle också förmoda, att då syfilisen på samma sätt for härjande fram åren 1565, 1579, 1580 och 1610, också lidköpingsbor rycktes bort av denna veneriska sjukdom.”

________________________________

Tidigare artiklar skrivna av Alf Johansson i Lidköpingsnytt – klicka

guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Lämna gärna en kommentar!x