Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia
10: Stadens många prövningar)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 05 augusti 2021

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia
10: Stadens många prövningar

Publicerad söndag, 18 juli 2021, 08:48 av Redaktionen

Arkivforskaren Alf Johansson har letat i arkiv bl a hos Vänermuseet och skapat en serie artiklar om hur den lilla handelsplatsen vid Lidans mynning blev staden Lidköping, nu med 575 år gamla privilegier.
Här är tionde delen. Lidköpingsnytt återkommer med nya avsnitt ett par gånger i veckan under sommaren.
Bilden: Lidköpings stadsvapen 

Den gamla staden Lidköping och dess prövningar

För att så återgå till Lidköping före nya stadens grundande, så utsattes den gamla staden Lidköping för åtskilliga prövningar under åren fram till dess, att den nya staden Lidköping grundades. Johannes Gilberg har redovisat en del av dessa i sin avhandling Dissertationis Academicæ, de Lidecopia, Westrogothiæ urbe 1744 i översättning av Göran B. Nilsson och Arne Zettersten. Bland annat råkade staden ut för förödande bränder och besök av danska krigshärar. Gilberg skrev till exempel om ett tillfälle, då Lidköping undgick en dansk härs besök. Denna händelse inträffade 1510 då danskarna intog Skara. Gilberg berättade:

”Där förvandlade de staden till en rykande askhög, sedan de först plundrat den på allt värdefullt. … Och som fienderna nu voro stridsberedda, blev lidköpingsborna skräckslagna vid tanken på, att de kunde bege sig hit, och vågade inte göra motstånd mot deras angrepp. De tog till flykten så fort de någonsin kunde och hann nätt och jämt taga med sig det dyrbaraste av sina ägodelar. Men lyckan bevisade en ynnest, som ingen hade hoppats på. Medan fienden förberedde sig på att marschera till Lidköping, bemäktigade sig nämligen dem nämligen en sådan skräck, ja nästan panik, att de beslöto sig för att hals över huvud bege sig hem igen över Småland.”

Den första branden branden som omtalas inträffade 1553 under Gustav Vasas tid som regent. Om denna brand berättade Johannes Gilberg:

”År 1553 [på ett annat ställe anger han ”omkring 1552”] blev ett olycksår för staden. Då uppstod av outredd anledning en brand, som härjade så våldsamt, att efteråt endast jämmer och klagan genljöd genom gatorna. Ty mer än halva staden förintades på detta olyckliga sätt över en enda natt. Detta förhållande är så mycket mera beklagansvärt som invånarna enligt all sannolikhet vid denna tid åtnjöto ett utomordentligt anseende och utövade mycket inbringande handel. Men det dröjde inte många dagar, förrän den odödlige och ärorike GUSTAV I i sin nåd befallde, att invånarna skulle beviljas frihet från alla skatter av vilket slag det vara månde under tre års tid. Det kungliga brev, som rör denna fråga, utställdes i Uppsala den 15 juni 1553.”

Samme konung ville dock några år senare – 1560, att Lidköping på grund av denna brand skulle flyttas till annan plats. Om detta skrev Gilberg;

”År 1560 beslöt sig samme GUSTAV I, i sanning en fäderneslandets fader, för att överväga en förflyttning av Lidköping från denna plats till en annan, Huvudnäs vid Vänern. Jag skall i korthet ange skälet för detta påbud, som sedermera aldrig kom till utförande: Staden hade för kort tid sedan blivit svårt skadad av en häftig brand och stod helt öppen för fientliga anfall, eftersom den ännu inte blivit befäst med murar. Detta besinnade den förträfflige konungen och tog i övrigt i betraktande, mån om sina undersåtars välfärd som han var, att det skulle kunna bli en ypperlig ankarplats för handelsfartygen på det andra stället b). Där skulle det också vara mycket lämpligt att utföra befästningar och att bedriva handel. För den skull sände han till den högtberömde SVANTE STURE sitt brev i denna fråga av den 2 maj 1560. Det är emellertid inte lätt att avgöra, huruvida lidköpingsborna i sin kärlek till den gamla invanda marken genom böner sökt avvända, att staden skulle övergivas, eller GUSTAV själv sedermera ändrat sitt beslut på egen hand. Hur som helst gick emellertid företaget helt i stöpet.”

Fotnoten b) hänför sig till en av Gilberg skriven redovisning av hamnförhållandena vid Lidans utlopp i Vänern. De var inte helt ofarliga för ankommande fartyg.

Nästa hemsökelse finns inte redovisad vare sig i andra delen av Johannes Gilbergs avhandling 1746 eller i Claës Johan Ljungströms bok Kinnefjerdings och Kållands härader samt Staden Lidköping tryckt 1871. Den inträffade 1566 och har beskrivits av teologie doktor Bengt Wahlström i boken Mellan bronssköld och JAS-plan – glimtar av Lidköpingsbygdens historia utgiven av Lidköpings kommun inför stadens 550-årsjubileum 1996. I kapitel 5. I ett västsvenskt perspektiv finns hans uppsats Lidköping i gränsfejdernas tidevarv. Bengt Wahlström tog då sitt avstamp i det nordiska sjuårskriget 1563-1570. Gustav Vasa dog 1560 och hade efterträtts av sin son Erik XIV och i uppsatsen kan man läsa:

”Den 3 juli 1566 gick Rantzau med den danska armén om sju fanor och elva fänikor (enligt Beerståhl 15 fänikor och 14 kanoner) från Halmstad [då dansk stad] upp mot Ätradalen. … Den 13 juli brändes Bogesund (Ulricehamn). Därpå var det Falköpings tur. Den 16 juli nådde man Skara … Den 17 juli ägde en mindre skärmytsling rum med svenska trupper. Huvudstridskrafterna rastade i Skara till den 25 juli, då staden brändes. Danskarna fick rejält byte: exempelvis artilleri, ammunition och stor magasinsförråd.”

Under rubriken Brandrök över bygden fortsätter uppsatsen:

”Efter Skara gick vägen mot Lidköping. Kung Erik antecknade i sin dagbok för den 30 juli 1566, att han fått brev från Erik Henriksson om att fienden gått mot Läckö län och Lidköping. När Erik Henrikssons västgötafana erfor det danska avantgardets framryckning, antände svenskarna själva Lidköpings stad. Det var inte någon ovanlig åtgärd. … Den danska armén kvarlåg i staden till och med den 26 juli. Under tiden härjade danska strövkårer i Läckö län. … När Rantzau 1566 avmarscherade från Lidköping förde han med sig en stor del av det svenska artilleriet. Han kunde tillgodoräkna sig, förutom rikt krigsbyte, ett förhärjat och bränt landskap.”

I boken Den svenska historien, del 3, Vasatiden 1520-1611 med Gunvor Grenholm som huvudredaktör och tryckt 1966 kan man om detta krig bland annat läsa, att 1566 härjade Daniel Rantzau i Västergötland. Det nämns dock inte, att Bogesund, Falköping och Skara brändes av danskarna eller att svenskarna själva brände Lidköping. Året därpå gjorde Rantzau ett nytt härnadståg, men också då brände svenskarna själva städer, som kom i hans väg, till exempel Jönköping och Linköping.

Detta hände alltså under det nordiska sjuårskriget 1563-1570. Det var i mångt och mycket ett ”smutsigt” krig. I I Carl Grimbergs bok Svenska folkets underbara öden, del II Äldre vasatiden tryckt 1926 kan man om detta krig bland annat läsa:

”Danskar och svenskar tävlade till lands i omänskliga härjningar och blodbad. Det berättas om de tyska legoknektarne i danska hären, att de för sitt nöjes skull skära av bröst och tunga på kvinnor, som de fått i sitt våld, eller skjuta till måls på sina fångar, till dessa voro späckade med pilar. Erik [Erik XIV] å sin sida tröttnade ej på att befalla sina underbefälhavare att härja, bränna och slå ihjäl. Han ”förlustade sig med skinnande och brännande” av Halland ”både tvärs och ändelångs”. Landskapet blev så förött, att öde skorstenar på avbrända tomter var den syn, som mötte ögat överallt, där fordom människor bott. … Det var en av grundsatserna i Eriks krigföring att förvandla gränstrakterna till ödemarker, ty, sade han, ”det är bättre att hava ett öde land än ett fiendeland.”

Inte att undra på, att civilbefolkningen på ömse sidor hellre flydde än illa fäktade. Som slutord om nordiska sjuårskriget skrev Grimberg bland annat:

”Förlusterna av folk och egendom, de betungande transporterna av krigsförnödenheter på långa och dåliga vägar, pest och andra sjukdomar framkallade till slut inom både Sverige och Danmark utmattning och leda vid de ändlösa fejderna. Örlig och pest hade lagt tusentals hem öde, och bland den vapenföra befolkningen hade farsoterna och fiendens svärd härjat så fruktansvärt, att i Södermanland en av konungens män tagit sig för att i brist på män utskriva kvinnor till krigstjänst.”

Jag har inte hittat några uppgifter om, hur invånarna lyckades att åter bygga upp staden Lidköping. I ingen av de böcker, som jag har studerat, har jag kunnat läsa om eventuella dokument, till exempel brev från den svenske kungen Erik XIV eller hans efterträdare – hans bror – Johan III.

Nästa prövning som omtalas om Lidköping i många dokument inträffade 1612 – även om i flera av dokumenten anges 1611 –, till exempel av Johannes Gilberg i Göran B. Nilssons och Arne Zetterstens översättning av hans avhandling:

”Det är allom bekant, att staden Skara år 1611 gick upp i lågor, sedan danskarna antänt den … Men redan innan denna olycka ödelade Skara syntes samma öde hota lidköpingsborna. Eftersom dessa inte kunde uträtta något i staden, beslöto de att rädda livet genom att ta till flykten. När fienden trängt fram ända till Härene mottogs de emellertid av socknens kyrkoherde med en sådan krigslist, att den förskräcktes så häftigt, att de skonade Lidköping och i stället vände sig mot Skara. Senare ryckte Konung KRISTIAN IV skyddad av ett litet följe in i vår på allt folk och dyrbarheter tomma stad. Men han for inte särskilt hårt fram mot den frånsett att soldaterna, såsom vi tro utan hans vilja och vetskap, försökte plundra kyrkan och föra med sig storklockan, låt vara att försöket misslyckades. Ty de tvingades lämna den kvar i Härene, som blev ett riktigt otursställe för dem.”

Man kan också i en fotnot läsa följande om Kristian IV:s besök i Lidköping citerad ur en handskrift:

”Några dagar därefter [att Skara hade bränts ned] kommer kung CHRISTERN själv till Lidköping, då allt folket var utflytt med sitt goda till Tidvägen, träffande allenast uti ett hus en gammal kvinna, som till födan icke mer hade uti förråd än en surlimpa och lite honung uti en skål, vilket hon konungen presenterade, och när han därav ätit och tog avsked av samma kvinna sade han: Säg ditt folk, när de komma hem, att Konung CHRISTIAN har ätit av denna limpan och doppat i denna honungen.”

Denna händelse fick jag anledning att berätta om i en artikel i Lidköpings-Bygden 2016. Inledningen av denna artikel återges nedan.

”Slottet” i Lidköping

Begreppet ”Slottet” i Lidköping finns på ett fotografi med texten ”Limtorget ”Slottet” med ”Blinde Kalle” Torpengren”. Jag såg fotografiet i Samhällsbyggnads i Lidköping arkiv med gamla fotografier. ”Blinde Kalle” blev för mig en realitet, när jag 1946 som sex-åring flyttade in i barnrikehuset på Karlagatan 35. Han var borstbindare och bodde i huset på stadsägan 56. Där hade han sin verkstad och jag minns, att jag vid något tillfälle fick komma in och se hans verkstad.

Däremot kan jag inte minnas, att jag någon gång under min uppväxt hörde begreppet ”Slottet” om det hus som syns till höger på bilden. På kartan från 1944 kan man konstatera, att ”Slottet” hade beteckningen 32 i kvarteret Glasmästaren. Jag har ringat i stadsägorna 32 och 56 på kartan.

”Slottet” anges som ett av de hus som klarade sig från den förödande branden natten mellan den 22 och 23 maj 1849, då nästan hela Gamla staden brann upp. Kommissionslantmätaren Mellbin upprättade en karta över Gamla staden och de byggnader som hade överlevt branden. Jag har på kartan markerat den gamla träbron över Lidan, som tog eld vid flera tillfällen. Man lyckades släcka elden varje gång och rädda bron. På kartan syns också de vid Limtorget kvarvarande byggnaderna. ”Slottet” kan vara den byggnad som finns längst upp till höger inom ringen.

Mellbin kopierade några år tidigare kartan över Lidköpings stad, som upprättades 1750 av Sven Leffler. Det är inte många byggnader visade på kartan, men ”Slottet” kan vara den byggnad som jag har ringat in på kartan. ”Slottet” anges i olika dokument som tullstuga och byggnaden på kartan låg vid den gamla infartsvägen från Skara-hållet.

________________________________

Tidigare artiklar skrivna av Alf Johansson i Lidköpingsnytt – klicka

guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Lämna gärna en kommentar!x