Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia
8: Om stadens sigill)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 08 augusti 2022

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia
8: Om stadens sigill

Publicerad fredag, 09 juli 2021, 10:37 av Redaktionen

Arkivforskaren Alf Johansson har letat i arkiv bl a hos Vänermuseet och skapat en serie artiklar om hur den lilla handelsplatsen vid Lidans mynning blev staden Lidköping, nu med 575 år gamla privilegier.
Här är åttonde delen. Lidköpingsnytt återkommer med nya avsnitt ett par gånger i veckan under sommaren.
Bilden: Lidköpings stadsvapen 

 

Tolkningen av Lidköpings äldsta kartor – fortsättning

Ingvar Rydqvist skrev i sin artikel Lidköping medeltidsstaden staden torgbron marknadstorget i Lidköpings-Bygden 2004, att den stora bron över Lidan förstördes 1611, när den danska hären under Christian IV närmade sig Lidköping från Brätte (Vänersborg). Det var de svenska soldaterna i Lidköping – ”en hop irländare och skottar i svensk sold” – som då förstörde bron. Jag har ännu inte hittat något mera dokument som bekräftar denna uppgift. Det bör dock påpekas, att det var 1612 som Christian IV ”gästade” Lidköping. Jag återkommer till detta i senare artiklar.

Om det var så, att bron förstördes 1612, så har den senare byggts upp igen. Det skulle då kunna vara denna nya bro som är utritad på kartan från 1600-talets förra hälft, den karta som Gunnar Rådmark i sin artikel Lidköpings äldsta stadskartor och vad man kan läsa ur dem i Lidköpings-Bygden 1985 daterade till 1630-talet. Men om kartan är gjord före 1612, så skulle det kunna vara den tidigare bron som är inritad på kartan. När man då byggde en ny bro efter den 1612 förstörda bron, skulle det kunna vara denna bro som är inritad på kartan från omkring 1670, som Gunnar Rådmark daterade till 1660-tal.

Under nordiska sjuårskriget ”gästades” Lidköping också av danska trupper och då hade de svenska trupperna bränt ner Lidköping innan danskarna kom till Lidköping efter att ha bränt ner Skara. Men förstörde man bron också den gången? Det framgår inte av den uppsats som Bangt Wahlström har skrivit om Lidköping i gränsfejdernas tidevarv i boken Mellan bronssköld och JAS-plan – glimtar av Lidköpingsbygdens historia tryckt 1996. Jag kommer att återkomma till denna uppsats i en senare artikel.

Om bron över Lidan förstördes också 1566, så måste den ju också den gången ha byggts upp igen. Var låg bron då – vid det dåtida torget strax norr om kyrkan eller vid det nordligare läget vid nuvarande Torgbron? Ingen verkar veta! Men – än en gång – det enda som verkar vara säkert i förhållande till de tidiga kartorna över Lidköping är, att det 1597 fanns ”en stor bro” i ungefär det läge som Torgbron har idag och där broar är inritade på kartorna.

Städer fick nya privilegiebrev ”efter hand”, så också Lidköping

Claës Johan Ljungström redovisar följande tillfällen i sin bok Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping tryckt 1871, då Lidköping fick nya privilegiebrev eller liknande utfästelser efter det första kända privilegiebrevet utfärdat av kung Kristoffer 1446:

–   av ”Konung Carl Knutson” den 12 april 1470,
–   av ”Konung Gustaf I” den 7 oktober 1524, 5 februari 1532, 29 januari 1547 och 2 maj 1560,
–   av ”Hertig Carl” den 4 eller kanske 14 september 1578,
–   av ”Konung Johan III genom sin son Sigismund) den 6 februari 1582,
–   av ”Hertig Carl i Konung Sigismunds ställe” den 11 april 1597,
–   av ”Konung Carl IX” den 27 april 1606,
–   av ”Konung Gustaf II Adolph” den 15 april 1620 och 3 april 1625.

”Konung Carl Knutson” anges i andra sammanhang som Karl (VIII) Knutsson Bonde, som var svensk konung 1448-57, 1464-65 och 1467-1470. ”Konung Gustaf I” var förstås Gustaf Vasa. ”Hertig Carl” var Gustav Vasas son, som så småningom blev Carl IX 1607. ”Konung Johan III” var också son till Gustaf Vasa och blev konung 1568. ”Konung Sigismund” var son till Johan III och han blev först konung i Polen innan han också blev konung i Sverige. Han avsattes dock som Sveriges konung 1599. Gustaf II Adolf blev konung 1611 och efterträdde då sin far Carl IX.

Johannes Gilberg har i den andra delen av sin avhandling Dissertationis Academicæ, de Lidecopia, Westrogothiæ urbe den 8 december 1746 sin avhandling redovisat alla dessa privilegiebrev, men han har då angivit den 25 september 1578 som datum för hertig Carls första privilegium. Han har också angivit ytterligare kungliga utfästelser, som Gustaf II Adolf beviljade lidköpingsborna i brev den 25 februari 1617 och den 30 mars 1625.

Komministern Claës Johan Ljungströms berättar i sin bok om Lidköpings förhållande till ”makten” under åren fram till nya stadens grundande:

”Staden Lidköping har esomoftast och mer än andra städer varit ”under annor mans våld.” Först finna vi att den måste hafva varit Skarabiskoparnas egendom eller åtminstone förläning och efter all anledning varit i närmaste samband med Leckö. Vidare att Konung Gustaf I såsom Riksföreståndare, vid år 1524 öfverlät Lidköping åt Westgötalagmannen Nils Claësson (Halfmåne) till Stola, hvilken benämndes stadens ”Husbonde.” Slutligen att, sedan Konung Gustaf II Adolph år 1615 åt Fältherren Grefve Jacob De la Gardie förlänat till Grefskap Leckö slott och län medgifvit honom rättighet att inom Grefskapet anlägga en stad, af hvilken rättighet han dock icke begagnade sig, Drottning Christina d. 16 April 1651 tillade honom staden Lidköping till förökande af hans grefskap.

Sedan Grefve Jacob år 1652 aflidit, tillföll grefskapet äfvensom staden Lidköping hans son Rikskanzlern Magnus Gabriel De la Gardie, hvilken sedermera den 7 Mars 1654 från Ekholmen skrifver till borgerskapet i Lidköping om detta sitt arftagande, försäkrande staden om sin bevågenhet. … Vid Riksdagen i Stockholm år 1655 beslöts dock att Lidköping skulle frångå grefskapet och åter läggas under Kronan, hvaremot man åt Magnus Gabriel De la Gardie förnyade det åt fadren gifna löftet och berättigandet att, om han så behagade, på sitt område anlägga en stad i närheten av Lidköping.”

Lidköping före nya stadens grundande

Johannes Gilberg gjorde ett försök i den första delen av sin avhandling Dissertationis Academicæ, de Lidecopia,Westrogothiæ urbe den 8 december 1744 att skildra Lidköping under den katolska tiden. I översättningen av Bengt G. Nilsson och Arne Zettersten kan man under rubriken § IV Framställer vår stad, sådan den var, innan Nya staden grundades läsa därom. Gilberg beklagar sig först över, att han härvid ”möter svårigheter, som troligen blir mig övermäktiga”. Han fortsätter därefter:

”Allt är tvivelsutan helt försänkt i ett tätt omgivande mörker. Ja, den överväger förvisso att uträtta ett i sanning herkuliskt arbete, som skall skildra vår stad i de färger, och kläda den i den dräkt, som den bar före reformationens lyckobringande tidevarv. För den skull ryggar min ärligt talat svaga penna tillbaka för att förbereda sig för detta uppdrag, som den borde. Det oaktat har jag beslutat mig för att följa den planen att samla något här och något där och sedan fästa det på papperet efter bästa förstånd.”

Först berättade han om den gamla stadens gränser:

”Vad beträffar själva gränserna för den gamla staden, anse vi, att den regelrätt sammanfogade raden av hus, som ligger tätt intill varandra, talar för, att gränserna inte förändrats, och att de alltså varken förlängts eller förkortats. Såsom jag funnit av offentliga handlingar, stadgade magistraten redan för länge sedan genom stränga påbud, att husen inte fingo överskrida de föreskrivna gränserna. Läsaren förundrar sig kanhända över att ett sådant beslut inte revs upp. Städers anseende förefaller ju tilltaga väsentligt vid en vettig ökning av utvidd och invånarantal. Men stadsborna menade ingalunda att denna deras grundsats var meningslös. De voro tvärtom hågade att stå fast vid den med all kraft och för all framtid. De anförde nämligen skäl, att om antalet hus ökade, vore det inte omöjligt, att också invånarantalet ökade för var dag. Till följd härav skulle handelsrättigheterna utövas efter behag av allt fler. Därvid skulle det förnämsta stödet för vårt borgerskaps rätt försvagas eller sjunka kraftigt i värde. ”

Han beskrev därefter den gamla bebyggelsen på följande sätt:

”Några urgamla och för den skull fallfärdiga hus liksom ropar ut, att gårdarna förr byggdes på ett mer anspråkslöst sätt än i våra dagar. De äro för det mesta uppförda i två våningar, varav den övre skjuter ut en alnsbredd över den undre. Detta tak skyddar på så vis den underliggande delen för väta, även om ett kraftigt regnväder skulle bryta lös: Det fanns också, som framgår av det följande, också ett annat skäl att bygga på detta sätt: Den nedre delen av huset, som även inrymde den bod, i vilken varorna förvarades, var uteslutande avsedd för att man här på bästa sätt skulle kunna driva handel och locka till sig köpare, även om vädret var uselt. Och eftersom nästan alla hus från det forna Lidköping har blivit uppförda på ett och samma sätt, utgör detta ett utomordentligt belägg för hur handeln fordom blo[m]strade här.”

Stadens gamla sigill och vapen

Till staden hör också dess av konungen godkända sigill. Johannes Gilberg skrev i den andra delen av sin avhandling om tre av stadens sigill. Två av dem var av äldre datum och i bruk före nya stadens grundande, dvs det var sigill som gällde för gamla staden. Som jämförelse visar jag det sigill som användes i ett dokument från 1858.

Gillberg skriver också om den så kallade reduktionen och ett brev från Carl XI daterat den 26 augusti 1691 i Höjentorp (Noten g) i texten hänvisar till detta brev):

”På grund därav [reduktionen] kom även nya Lidköping omkring årsskiftet 1683 åter under Konungen. Denne förbjöd staden att i fortsättningen använda sig av det sigill, som den förut tillägnat sig som minne av sin grundare. g) I stället anmodades staden att begagna de gamla stadssigill, som här avbildas. De äro sammanlagt tre, och visar alla en bild av en vördnadsvärd biskop, kanske rentav stadens grundare, iförd den till prästämbetet hörande mitran och i högra handen hållande en biskopsstav.”

Om sigillen skrev Gilberg dessutom:

”Det sigill, som står först i raden, och som bär inskriptionen Lidheköpingh, anses av innevånarna vara det äldsta, vilket också mer än nog styrks av formen på bokstäverna. Även det andra bevarar borgarna som en praktfull skatt från forna tider och håller före, att det präglats för mer än 300 år sedan. Dess gravyr och utsmyckning är högst enkel, och den har följande ord ingraverade: Sigillum Lidequensis, vilket man måste tillskriva gravörens oskicklighet, eftersom det otvivelaktigt bör vara Lidekopensis. Det tredje och minsta, som fortfarande ofta är i bruk, är tillverkat i våra dagar och bär inskriften: Sigillum civitatis Lidekopensis. (Lidköpings borgerskaps sigill).”

I en fotnot, skrev han också:

”Vem nu denne biskop kan vara, som stuckit sig sittande här i sigillet, är inte alldeles lätt att avgöra. En liknande bild har jag själv sett ingraverad i botten på en kalk i Husaby. Vi skulle tro att den förställer den helige SIGFRID, som om inte införde så åtminstone återställde kristendomen i denna trakt. Men jag tror nästan att vi hängivit oss åt gissningar mer än skäligt.”

Nils Hj. Holmberg har i kapitlet Vänern, Västergötland och Lidköpings grundläggning i sin bok Lidköpings historia till 1860 tryckt 1946 diskuterat vem denne biskop kunde ha varit. Han förkastar traditionen att det var Nicolaus Brekespere av Albano, som hade med grundandet av Lidköping att göra, ”det torde bero på en förväxling mellan Linköping och Lidköping”. Han underkände också en annan tradition, som förtäljer, att det var skarabiskoparna som grundlade Lidköping:

”För övrigt strider det mot alla kända principer för stadsgrundläggning under medeltiden, att Lidköping skulle ha grundats genom maktbud av skarabiskoparna, vartill kommer att biskopen i vapnet inte alls föreställer biskopen i Skara utan den helige Nicolaus av Bari, de sjöfarande köpmännens helgon och beskyddare. Åt honom var också kyrkan helgad.”

Han avslutar samma kapitel med följande slutsats beträffande Lidköpings grundläggning:

”Hela detta resonemang [redovisat på 20 sidor i boken]kan inte anses vara annat än ett försök till lösning av ett problem med många obekanta och ett sprött källmaterial. I bästa fall kan man anse problemlösningen vara rimlig. I varje fall är den riktigare än de föregående, som spårat Lidköpings grundläggning till skarabiskoparnas ingripande eller Nicolaus av Albano maktbud. Lika orimlig är tanken, att sjöfarten i och för sig varit den avgörande faktorn vid Lidköpings tillkomst. Det är inte otänkbart men knappast sannolikt att nytt källmaterial kan komma fram och ge forskningen om Lidköpings grundläggande en fastare grund.”

________________________________

Tidigare artiklar skrivna av Alf Johansson i Lidköpingsnytt – klicka