Nedslag i Lidköpings historia – Lite udda porslin från Rörstrand: 7

Arkivforskare och korsstygnsdesigner Alf Johansson inleder här en ny artikelserie – om udda porslin från Rörstrand kombinerat med ett annat stort intresse – korsstygn. Detta är sjunde artikeln i en serie som främst kommer att publiceras på fredagar, lördagar, söndagar och helgdagar under våren.

Hemma hos mig dricker min sambo och jag te flera gånger om dagen i muggar av Rörstrands servismodell Swedish Grace. Vi har genom åren också ätit glass på caféet vid Rörstrandsmuseet ur skålar i olika färger av samma modell. På undersidan kan man läsa ”design louise adelborg”. Den 19 januari i år läste jag så i Dagens Nyheter en annons från Rörstrand, att ”Swedish Grace firar 90 år med guldkant!”. Det är därför läge att berätta lite om Louise Adelborg och Swedish Grace.

När jag har läst om Swedish Grace i de båda böckerna Rörstrand 280 år med fajans, flintgods porslin & stengods av Bengt Nyström och Jan Brunius tryckt 2007 och Rörstrands serviser Dekorer och modeller under 280 år av Bengt Nyström och Peter Stenberg tryckt 2014 hittade jag uppgifter, som vållade mig lite huvudbry. I den första boken står det ”Swedish Grace Nationalservisen med nytt namn från 1984” och i den andra boken ”J 17 Swedish Grace sex olika färgade glasyrer … 1994-2005 … NS Servis fr.o.m. 2002. Utlandsproducerad 2005.” . Uppgifterna om årtal skiljer sig åt.

När jag så letade i häftet Rörstrands dekorer utgivet av Rörstrands Porslinsmuseum tryckt 1996 hittade jag inte några uppgifter om Swedish Grace. Förordet i häftet är undertecknat av Bertil Lundgren, Kristian Lundgren och Peter Stenberg. Jag kontaktade Rörstrandsmuseets intendent Jenny Ljungblom för att få reda på, vilket årtal som var korrekt – 1984 eller 1994. Jag fick ett svar, där Jenny konstaterade, att inget av dem verkade vara korrekt.

Men Rörstrand berättade den 19 januari 2021 i sin annons, att ”Swedish Grace firar 90 år med guldglans!” – hur hänger detta ihop? Jo, en del av svaret finns i upplysningarna ”Nationalservisen” och ”NS” i de båda böckerna. Den så kallade Nationalservisen presenterades vid Stockholmsutställningen 1930, vilket man kan läsa om i en bildtext i boken om Rörstrand 280 år:

”Louise Adelborgs Nationalservisen (NS) produceras ännu efter mer än 75 år, sedan 2000 under namnet Swedish Grace. Med bl.a. flintgodsservisen Adelborg debuterade den på Stockholmsutställningen.”

Man kan också läsa bland annat följande i boken:
”Det som Rörstrand visade på ”funkisutställningen” 1930 fann ingen nåd inför konstkritikern Gotthard Johanssons stränga blick. … Inte heller Edgar Böckman, Oskar Dahl eller Louise Adelborg räckte till, då ”ingen besitter någon större konstnärlig originalitet”. Ändå tillhörde Louise Adelborgs Nationalservisen (NS) i fältspatporslin det som Rörstrand deltog med på Stockholmsutställningen, bland annat tillsammans med hennes flintgodsservis Adelborg, som producerades i mer än 30 år. NS tillverkas sedan 2001 under namnet Swedish Grace. Det är den ena av de två i särklass mest långlivade serviserna i Rörstrands historia; den andra är Ostindia i flintgods från 1932, sedan 1988 i fältspatporslin.”

Man kan då konstatera, att i boken om Rörstrand 280 år förekommer det tre olika årtal, när det gäller starten för produktion av Nationalservisen under det nya namnet Swedish Grace, nämligen 1984,  2000 och 2001. Men det var i priskuranten/prislistan för år 2000 som Swedish Grace presenterades första gången.

Men hur var det egentligen? Man kan läsa, att Rörstrand presenterade Nationalservisen på Stockholmsutställningen 1930. Men Rörstrandsfabriken i Göteborg tillverkade så vitt jag vet inte fältspatporslin. Den tillverkningen skedde i Lidköpingsfabriken, som stämplade ALP (Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik) på sitt porslin. Det är därför troligt, att det var stämplat ALP på porslinet som presenterades 1930. I boken om Rörstrands serviser kan man för övrigt om Nationalservisen läsa:

”H 333 Nationalservisen odekorerad el. blå … 1943-2005 … 1930-1941 stämplad ALP. Under 1942 namnbyte till Rörstrand.”.

Om Louise Adelborg kan man i samma bok läsa:

”Louise Adelborg arbetade sedan 1916 för Rörstrand utan att nå någ0ra [några?] större framgångar med vare sig serviser eller konstgods, med undantag för den kända Nationalservisen från 1929. Det var först efter sammanslagningen med Lidköpingsfabriken 1932 som hon gjorde större insatser för formgivning av fältspatporslin.”.

”Adelborg, Louise (1885-1971)

Knöts 1915 till Rörstrand och svarade tillsammans med Eva Jankhe-Björk och Edvard Hald för fabrikens insatser på Hemutställningen 1917 på Liljevalchs konsthall med en ny konst- och brukskeramik på temat ”vackrare vardagsvara”. Hon blev fast anställd 1926 och var verksam vid Rörstrand efter det att man flyttat över produktionen till Göteborg och Lidköping fram till 1957. Hennes främsta insatser infaller under 1920- och 1930-talen med bl.a. Nationalservisen 1930, senare kallad Swedish Grace. Andra servisdekorer är bl.a. Gyllenax, Diplomat , Kardinal. Signering: (målad) L A, Lag.”.

I boken om Rörstrand 280 år kan man läsa i mångt och mycket samma texter om Louise Adelborg:

”Även Louise Adelborg arbetade sedan 1916 för Rörstrand utan att nå några större framgångar med vare sig serviser eller konstgods, undantaget den kända Nationalservisen från 1929. Det var först efter sammanslagningen med Lidköpingsfabriken som hon gjorde större insatser för formgivning av fältspatporslin.”

”Adelborg, Louise (1885-1972) Konsthantverkare, textil och keramik. Utb, vid Tekniska skolan (HKS) och svarade tillsammans med Eva Jahnke-Björk och Edvard Hald för fabrikens insatser på Hemutställningen 1917 på Liljevalchs konsthall med en ny konst- och brukskeramik på temat ”vackrare vardagsvara”. De första försöken 1915 var några koppar och skålar med plastisk dekor (trollsländor, mistel) i Alf Wallanders anda, men ändå mer rustika och moderniserade. Hon blev fast anställd 1926 och var verksam vid Rörstrand efter det att man flyttat över produktionen till Göteborg och Lidköping fram till 1957. Hennes främsta konstnärliga insatser infaller under 1920- och 1930-talen med bl.a. Nationalservisen/Swedish Grace 1930. Andra servisdekorer är Gyllenax, Diplomat, Kardinal m.fl.”

Men när kom Louise Adelborg till Rörstrand  – 1915 eller 1916? Och när dog hon – 1971 eller 1972?

I boken finns det ett fotografi som visar föregångare till Nationalservisen i form av dels den ”s.k. Vase-vasen, ur den första axmönstrade prydnadsserien som Louise Adelborg formgav”, som ”fanns med på världsutställningen i Paris 1925”. På fotografiet visas också ”ett par pjäser ur servismodell BQI (senare LAG), också en föregångare till Nationalservisen” som tillhörde den ovan nämnda flintgodsservisen Adelborg. Jag fick tillfälle att fotografera dessa på Rörstrandsmuseet 2017.

Nationalservisen (NS) tillverkades som fältspatporslin och stämplades från början av ALP. I boken om Rörstrands serviser kan man läsa om begrepp som har anknytning till fältspatporslin, bland annat:
–   ”Fältspat ingick i flera porslinskvaliteter. Rörstrand hade egna fältspatsgruvor vid Ytterby på Resarö norr om Vaxholm”
–   ”Fältspatporslin består av vitbrännande kaolinlera, fältspat och kvarts och är tätsintrat och svagt genomskinligt. Rågodsbränns vid ca 800-900^o, glasyrbränns vid ca 1300-1350^o. Togs upp av Rörstrand 18815 [1815?, 1881? 1885?]. S.k. äkta porslin, ljusgenomsläppligt.”
–   ”Kaolin är en ren, vitbrännande lera, det viktigaste råmaterialet vid porslinstillverkningen. Importerades från England(Cornwall).”
–   ”Sintring, sammansmältning av lerans beståndsdelar vid bränning varvid det bildas ett för vatten- ogenomträngligt gods som t.ex. porslin och stengods.”
–   ”Bränning sker i särskild ugn och med olika temperatur för olika slags material. Bränning sker som rågodsbränning, glattbränning eller glasyrbränning, dekorbränning.”
–   ”Rågodsbränning är en första bränning av föremålen innan dekorering och glasering sker.”
–   ”Glattbränning, den andra bränningen av en pjäs detsamma som glasyrbränning.”

Som framgår ovan utvecklades NS-modellen 1929, kanhända med start 1928. Annars hade den knappast varit färdig att presenteras vid Stockholmsutställningen 1930. Men den finns inte med i ALP:s priskurant 1929. I boken Swedish Modern med introduktion av Hedvig Hedqvist tryckt 2018 kan man om Nationalservisen läsa:

”De första delarna blev färdiga 1928 utan tanke på någon funkislansering, men den utmärkta servisen har fortsatt att hålla måttet i flera eror inklusive den senare postmoderna. Den tillverkas fortfarande och heter numera Swedish Grace.”

Vad beträffar själva begreppet ”Swedish Grace” kan man i boken Swedish Grace med text av Gunnela Ivanov tryckt 2017 i de första raderna läsa:
”Begreppet Swedish Grace myntades nästan på skämt av arkitekturhistorikern Morton Shand. I augusti 1930 besökte Shand Stockholmsutställningen  och skrev en artikel i Arcitectural Revue. Där jämförde Shand sina intryck med upplevelserna från Göteborgsutställningen 1923 och Konstindustriutställningen i Paris 1925. Det svenska stiluttrycket från 1920-talet kom alltså i efterhand att betitlas Swedish Grace.”

Och ännu mycket senare döptes alltså Nationalservisen om till detta begrepp för svensk formgivning från 1920-talet – Swedish Grace. I ALP:s priskuranter hette den förstås modell NS. I priskuranten från 1935 finns den presenterad på bilder som kaffe-, te- och mockagods, dock utan någon form av dekor. Då presenterades den också som en monogram- och vapenservis. I nästa artikel i denna serie kommer jag att berätta lite mera om modell NS.

Louise Adelborg formgav för övrigt en minnestallrik till Stockholmsutställningen 1930. I boken om Rörstrands serviser har den beteckningen L 37. Tallriken var 19 cm i diameter.

_____________________________
Tidigare artiklar i serien: Klicka

Tillbaka till framsidan