Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia Porslinsmålaren Henning Johansson
Del 14 – Oro för framtiden)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 18 juni 2021

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia Porslinsmålaren Henning Johansson
Del 14 – Oro för framtiden

Publicerad onsdag, 28 april 2021, 15:17 av Redaktionen

Alf Johansson arbetar med att skriva artiklar som anknyter till Lidköpings porslinshistoria.
I den här serie som nu pågår utgår han från sin pappa Henning Johansson, och dennes tid vid Rörstrandsfabriken. Detta avsnitt om bl a sittstrejker.

Den 14 februari 1969 kom nästa rapport från Rörstrand i NLT. Rubriken var Effektivare organisation på omvandlat Rörstrand.

I en bildtext på förstasidan kan man läsa, att Dekortekniskt ligger Rörstrand hästlängder före sina konkurrenter.
Det handlade om ett reportage från Rörstrand under samlingsnamnet Industrironden och då var rubrikerna Rörstrand anrik storindustri i förvandling och Målmedvetet utvecklingsarbete ger resultat. Man skrev, att utvecklingsarbetet hade ”givit företaget en stabil konkurrenskraft och goda framtidsutsikter” och ”gjort Rörstrand till något av en mönsterarbetsplats”.

Vad gäller personalfrågor kan man i artikeln bland annat läsa underrubrikerna Trivselåtgärder minskar personalrörlighet, Kostnadsökningsproblem, Människan betyder mest, Livaktig idrottsförening och Differentierade löner.
Man hade intervjuat direktören Sven Trued och överingenjör Bo Silow. Den senare var produktionschef.

Om problemen med ”automatiska” kostnadsökning, framkom att den under 1968 uppgick till 1, 4 miljoner kronor. Den berodde i huvudsak på ökade löner och sociala utgifter. Man uppgav, att i jämförelse med Tysklands porslinsindustri, hade Rörstrand betydligt högre lönekostnader. Men man var också angelägen om att betona, att det fortfarande var människorna i produktionen – de anställda – som betydde mest, trots alla rationaliseringar.

Inom företaget hade man nu ”ett föredömligt företagsnämndssamarbete” med en huvudnämnd och sju gruppnämnder. Vad gäller skyddsfrågor, fanns det skyddsgrupper och underkommittéer. Man ansåg också, att förslagsverksamheten nu var väl utvecklad och man hade under 1968 delat ut mer än 14.000 kronor i premier till anställda, som lämnat in förslag.

Den livaktiga Rörstrands Idrottsförening sågs som en viktig del av den personalvårdande verksamheten inom företaget. Föreningen hade ett tiotal sektioner. Som nyhet hade man där startat en motionskampanj. Man pekade också på att föreningen anordnar aktiviteter av olika slag genom sin allmänna avdelning, till exempel familjedagar, utflyktsresor och julfester.

Vad gäller lönefrågor, kan man i artikeln läsa, att Rörstrand nu hade övergivit sitt tidigare ”nivellerade” lönesystem till ett nytt ”differentierat” lönesystem. Detta hade skett, genom att företaget vid sidan av de avtalsenliga lönerna också skjutit till ”årliga lönepotter” att användas enligt ett särskilt fördelningssystem. Man hävdade, att lönenivån på Rörstrand nu låg i nivå med ”ortens löneläge”.

När man läser artikeln, får man intrycket, att det hela fungerade väldigt bra på Rörstrand och att arbetarna kunde vara tacksamma för ledningens omsorg om de anställda. I artikeln har man dock inte redovisat, vad de anställda själva tyckte om situationen. NLT hade denna gång inte intervjuat någon enda av dem.

Men Upsala-Ekebykoncernen skulle snart ”bjuda på andra bullar” vad avser Rörstrand.
I början av året sittstrejkade delar av personalen på Rörstrand och i slutet av året varslade företaget om permitteringar och avskedanden från Rörstrand. Eftersom jag själv inte då prenumererade på NLT – jag hade ju flyttat från Lidköping 1966 och arbetade i Göteborg – och inte heller senare har läst NLT mer än lite här och där genom åren får jag här lita till tidningsurklippen i fackföreningens arkiv på Skaraborgs föreningsarkiv.
Dessa urklipp har bara årtalet 1970 angivet och saknar uppgifter om tidning och datum.

När det gäller rubriker om sittstrejkerna – i februari? – kan man i ett av urklippen läsa rubrikerna 200 sittstrejkande på Rörstrand, Missnöje med lönerna och Snabb återgång efter löfte om förhandlingar.
I artiklarna kan man bland annat läsa, att det var arbetare på äkta-avdelningen och flintavdelningen som hade satt sig ner i olika omgångar och därmed lamslagit produktionen i närmare fem timmar.
Erik Fredriksson var deras talesman och han berättade, att det var låga löner, för högt uppdrivet arbetstempo och otrivsel på arbetsplatsen som var orsaker till sittstrejken.

I en uppenbarligen någon dag senare skriven artikel i Länstidningen (kan det ha varit en Skaraborgstidning?) anges, att uppgifterna om 200 sittstrejkande var en kanske överdriven siffra. Man kan också läsa, att det i första hand rörde sig om missnöje med det senaste löneavtalet, som hade börjat gälla den 1 februari. Avtalet hade inneburit ett allmänt lönelyft om 28 öre per timma och något mer för de lägst avlönade.

Enligt samma artikel ansåg fackföreningens ordförande Ingvar Skoog, att Rörstrand kunde ses som en typisk låglöneindustri, där medellönen var lägre än 10 kronor per timma och där många hade löner, som var en bra bit under 9 kronor per timma. Nu hade man inlett förhandlingar med företagsledningen, inte bara om lönerna utan också om förändringar av arbetsmiljön och produktionstakten.

Arbetsmiljön handlade om dåliga lokaler med stor risk för silikos eller stendammslunga. Vad gällde lönerna ville man ha bort den så kallade A- och B-lönesättningen. A-lönerna låg mellan en och två kronor lägre än B-lönerna. Det var i huvudsak kvinnlig arbetskraft som hade A-löner.

Jag vet inte om pappa och hans arbetskamrater deltog i sittstrejken och jag har inte nu kännedom om resultatet av förhandlingarna mellan fackföreningen och företagsledningen.
Men resultatet bidrog kanske till den bistra situation, som uppstod i december samma år. Då varslade Upsala-Ekebykoncernen om avsked av personal på Rörstrand.

Samtidigt kunde man läsa, att Rörstrands verkställande direktör valde att avgå. VD:n Sven Trued skulle enligt sitt avtal inte ha avgått förrän den 31 december 1970 och då ersättas av Erik Hammerlund, som ju var Upsala-Ekebykoncernens VD. Sven Trued ville inte kommentera uppgifterna om en schism. Hammerlund fick nu träda in tidigare i sin roll som också vd för Rörstrand.

I NLT den 16 december 1970 kan man på förstasidan läsa rubrikerna Ny kalldusch frö Rörstrand-anställda, Ytterligare 42 har avskedats och Nya siffrorna har spritt pessimism.
Det var nu totalt 184 arbetare och 58 tjänstemän, som skulle avskedas den 1 mars 1971. Ytterligare en rubrik fanns på förstasidan, nämligen Bred information för de friställda.

Vid informationsmötet talade vd:n Erik Hammerlund om porslinsindustrins allmänt besvärliga läge med dålig lönsamhet, lagerökningar som kostar pengar och minskad efterfrågan på det som produceras.
Länsarbetsnämnden lovade, att man skulle ”sätta in alla krafter på att mildra stötarna för det friställda Rörstrands-folket”. Man skulle inrätta en särskild arbetsförmedling, som skulle förläggas någonstans i Rörstrands lokaler. Samtidigt fick de friställda av förmedlingsföreståndare Gunnar Blomqvist höra, att arbetsmarknadsläget i Lidköping var kärvt. De friställda fick också höra, att det var möjligt att få hjälp, om man ville ta ett nytt jobb på annan ort, och att det var möjligt att gå kurser av olika slag. Bland annat fanns det många platser vid Lidköpings omskolningscentrum.
Man fick också information om möjligheterna att få förtidspension.

NLT kunde samma dag rapportera, att det var yngre arbetskraft som dominerade ”friställningslistan” bland både de kollektivanställda och tjänstemännen. På kollektivsidan var det sammanlagt 184 som hade avskedats. Av dessa var det 60 män och 124 kvinnor. Av kvinnorna var 59 heltidsanställda och 63 deltidsanställda medan 2 var långtidssjuka.
Bland männen var de flesta friställda heltidsanställda, varav nästan hälften var över 60 år.

I ytterligare en artikel i en för mig okänd tidning kan man läsa rubriker, som dels antyder en farhåga om att detta skulle kunna vara slutet för Rörstrand, dels att företagsledningen hade ljugit för att lugna de anställda.

I den tillhörande artikeln kan man läsa, att i Lidköping är man allt mer benägen att svara ja på frågan i rubriken. Man tycker sig se, att Rörstrand är på väg att duka under, därför att ägarna har skärpt kraven på högre lönsamhet i verksamheten. Man tror, att det är orsaken till, att arbetsstyrkan kommer att minskas med cirka en fjärdedel från den 1 mars 1971.
Man anger också att konstnärerna på ett undantag när kommer att avskedas, vilket ses som ett dråpslag mot Rörstrand.
Man kan också läsa, att lagren står överfulla, att lönekostnaderna är för höga och att en prishöjning på produkterna med 15 procent 1969 har medverkat till företagets problem.

Man frågade sig, hur det kommer att gå för den personal som blir kvar. Omplaceringar av personal hade påbörjats och man skar ned möjligheterna till förtjänster för enskilda arbetare. Lönerna är redan tidigare låga och för andra kvartalet 1970 var de i genomsnitt 10,30 kronor för män och 9,30 kronor för kvinnor. Det hävdas, att Rörstrand alltid legat i botten, när det gäller porslinsindustrin, som än en gång betecknas som en låglöneindustri.
Det är många anställda på Rörstrand, som under gångna år inte har kunnat existera på sin lön och därför fått anlita socialvården. De ”urdåliga” lönerna för arbetare på Rörstrand har också inneburit, att Lidköping har en låg skattekraft och ligger 21 procent under riksgenomsnittet.

NLT rapporterade också om, att konstnärerna skulle avskedas. I tidningen den 18 december 1970 kan man läsa rubriken Rörstrands konstnärer: Vi är alla uppsagda!.
Det visade sig, att Olle Alberius, Sylvia Leuchovius, Inger Persson och Marianne Westman var avskedade utan någon form av freelanceerbjudande, medan Carl-Harry Stålhane skulle vara ”knuten till företaget med ett kortare sammanhängande engagemang årligen”.

Hur det fungerade i praktiken för dessa konstnärer, kan man dock ställa sig frågande inför. I boken Rörstrands serviser Dekorer och modeller under 280 år av Bengt Nyström och Peter Stenberg tryckt 2014 kan man till exempel läsa, att Sylvia Leuchovius var anställd vid Rörstrand 1949-76 och att Inger Persson var anställd 1959-71 och 1982-96.

Det var således en besvärlig tid för många av Rörstrands anställda. Jag kan dock konstatera, att pappa och hans arbetskamrater på det gamla finmåleriet Sigurd Andersson, Kurt Bergstam och Gösta Millberg och Nils Sandén höll sig kvar.

_________________________
Tidigare artiklar av Alf Johansson – klicka