Nedslag i Lidköpings historia Porslinsmålaren Henning Johansson, del 13 – personer han mötte
Publicerad lördag, 24 april 2021, 08:31 av Redaktionen
Alf Johansson arbetar med att skriva artiklar som anknyter till Lidköpings porslinshistoria.
I den här serie som nu pågår utgår han från sin pappa Henning Johansson, och dennes tid vid Rörstrandsfabriken.
I fackföreningens arkiv på Skaraborgs föreningsarkiv finns det många tidningsurklipp att läsa. I ett urklipp från Dagens Nyheter (DN) 1967 (dock utan angivelse av dag) kan man läsa rubriken Upsala-Ekeby avskedar 235 i Karlskronafabrik ”Importkonkurrens orsak”. I artikeln nämns Rörstrand:
”Under hösten 1967 skall produktionen av fältspatporslin flyttas från Karlskrona till dotterbolaget AB Rörstrands porslinsfabriker i Lidköping. Som orsak till avskedandena anges hård importkonkurrens och stigande lönekostnader som främst drabbat produktionen av fältspatporslin.”
När man läser NLT den 13 februari 1967 inser man att artikeln i DN är skriven fredagen den 10 februari 1967. I NLT kan man läsa rubrikerna Rörstrand skall utvidga och Nedläggning i Karlskrona.
I artikeln kan man i ett uttalande av Sven Trued bland annat läsa:
”Bland de artiklar som tillverkas i Karlskrona finns en ny modell av restaurangporslin som blivit en verklig fullträff, säger dir. Trued. Denna liksom en rad andra artiklar ur Karlskronasortimentet kommer att tillverkas av Rörstrand i fortsättningen. För Rörstrands vidkommande är tillverkningsomläggningen självfallet en stor källa till glädje. … Hur många personer som kommer att nyanställas är ännu inte klart. Inte heller kan man i dagens läge ge besked om vilken omfattning utbyggnaden skall få. … Rörstrand har koncentrerat sin tillverkning på hög kvalitet, säger dir. Trued, massproduktionen överlåter vi åt utlandet.”
Den kommande överflyttningen av produktionen av fältspatporslin från porslinsfabriken i Karlskrona till Rörstrand innebar en ytterligare tillbyggnad av fabriken i Lidköping. I NLT den 5 april 1967 presenterades denna i en modell av Rörstrands anläggning på båda sidor av Fabriksgatan på västra sidan av älven. Jag har i bilden angivit den nya fabriksdelen och visat på den gamla fabriken från 1912 och den nya lagerbyggnaden mellan Fabriksgatan och järnvägen.
I artikeln med rubriken Rörstrands porslinsfabriker gör omfattande utbyggnad kan man dessutom läsa, att denna tillbyggnad ”kommer i huvudsak att innehålla lagerlokaler, men även dekoravdelningen kommer att inrymmas i denna byggnad”. Rörstrand skulle behöva utöka personalstyrkan ”30-40 man varav en del överflyttas från Karlskronabutiken”.
Lördagen den 28 november 1967 arrangerade Rörstrand en besöksdag för allmänheten i NLT den 27 november 1967 kan man läsa, att den blev en succé, när ”4.600 personer vandrade igenom Rörstrands lokaler för att titta på tillverkningen av nytto- och prydnadsgods och för att förströ sig på allehanda sätt”. Cirka 60 personer arbetade extra denna dag för att visa besökarna olika moment i tillverkningen. En av dessa var pappas arbetskamrat, porslinsmålaren Sigurd Andersson.
Så var det åter dags för Rörstrand att hylla veteraner, denna gången 84 stycken. I NLT den 18 december 1967 rapporteras om tillställningen och om vilka trotjänare som hyllades.
Bland dem fanns pappas arbetskamrater Nils Sandén och Evert Jonsson, som hade arbetat på ”Porslinet” i 43 respektive 35 år. Bland trotjänarna fanns denna gång också den förre konstnärlige ledaren Gunnar Nylund och den gamle direktören Per Nymans son Folke Nyman. Pappa torde ha känt dem bägge två. Han hade ju jobbat där i mer än 45 år. Nu delade man dock inte ut några pendyler, så pendylens skapare Gunnar Nylund blev antagligen en sådan förutan. Man hade troligen slutat att tillverka dem och delade ut guldarmbandsur i stället.
Den 4 mars 1968 fyllde pappa 60 år och då uppvaktades han av Rörstrand. Han fick ett exemplar av Harald Solomons Baliflicka med en graverad silverplåt.
1968 fackföreningen sin första kvinnliga ordförande, som dessutom var ledamot för socialdemokraterna i stadsfullmäktige i Lidköping. Det satte sina spår inte bara i Lidköping och skapade rubriker, som idag antagligen skulle skapa protester. I NLT den 10 april 1968 var rubriken Ambitiös Lidköpingsblondin gör politisk rekordkarriär. Hon hette Inga-Lill Landqvist och var 25 år gammal och ”Sedan två veckor basar hon över 1.169 medlemmar i avd 42 av Sv. Fabriksarbetarförbundet i Lidköping. Rörstrands fackklubb var en av sex fabriksklubbar i avdelningen. Inga-Lill Landqvist var porslinsmålerska på Rörstrand och arbetskamrat med pappa.
I fackföreningens arkiv kan man läsa om henne i flera tidningsurklipp. I Expressen den 3 november 1968 kan man i en av rubrikerna läsa ”Söta sossen” tjänar bara 7,57 i timmen. Expressen gjorde ett reportage från Rörstrand. Inför avtalsrörelsen hade LO kommit fram till, att om man tjänade under 9, 26 kronor i timman var man lågavlönad. På Rörstrand var genomsnittslönen för männen 8,90 kronor i timman för kvinnorna 7,20 kronor i timman – Rörstrand var således en låglöneindustri. I artikeln berättade reportern om intervjuer med bland annat arbetare på Rörstrand. Därigenom får man en inblick i, hur det var att arbeta på ”Porslinet”.
Man hade intervjuat både män och kvinnor. En av dem var ”ordföranden i Svenska fabriksarbetarförbundet avd 42 i Lidköping, Inga-Lill Landqvist,25”. Hon hoppades att årets löneavtal skulle ge en ökning på minst en krona i timman – ”Så att en människa kan existera på sin lön”. Hon jobbade som porslinsmålerska på halvtid och i tidningen finns hon på en bild, där hon målar karotter till servisen Colette av Inger Persson och som tillverkades 1967-1972. Hon tjänade i genomsnitt 7,57 kronor i timman. Hon hade en ackordslön på 3,68 kronor i timman och 11 kronor per 100 karotter. Eftersom hon målade 35 karotter i timman, kom hon alltså upp i lönen 3,57 i timman. Hon tyckte ändå, att arbetet var ”skapligt”. Det fanns andra som tjänade bara 6,50 kronor i timman i fast timlön. Inga-Lill Landqvist sade, att ”det blir en årslön på 13.000 och det kan man inte existera på”. Det var förstås bara kvinnor som har sådana arbeten.
Men det fanns de som tjänade ännu mindre. Expressen hade också intervjuat Gunborg Gustafsson, 54, som satt och synade och sorterade färdigt porslin på ackord. Hon skulle avgöra om porslinet var prima eller inte. Men hon var så noggrann, att hon ibland bara tjänade 6,18 kronor i timman, om godset var särskilt svårt att sortera. Om det var lätt att sortera kunde hon komma upp i 7,27 kronor i timman.
En annan kvinna, som också hade intervjuats, var Theresia Schneider. Hon hade ett ”karljobb”, som krävde styrka. Hon arbetade med att doppa porslin i glasyr. Det blev 5 ton om dagen. Hon tjänade 8,90 kronor i timman. Styrka premierades. Men hon skulle snart ersättas av en maskin, Rörstrand försökte att på många sätt rationalisera produktionen.
Även män hade intervjuats. En av dem var Lennart Karlsson, 17, han tjänade 6,75 kronor i timman på att arbeta vid en apparat, som dammar av porslinet. Han gillade inte jobbet. Han skulle sluta och omskola sig.
Man hade också intervjuat Henry Johansson, 60. Även han målade porslin. Han tjänade dock betydligt mera än Inga-Lill Landqvist, nämligen 9,40 kronor i timman, och var således inte lågavlönad. Han hade jobbat som porslinsmålare i 46 år och hade ett personligt tillägg, eftersom han hade ”flyttats till det här jobbet från ett annat”. Jag tror, att man hade intervjuat pappa Henning Johansson, men skrivit fel på hans förnamn. Han hade ju 1968 fyllt 60 år och uppgavs ha ”jobbat på Rörstrand i 46 år”. Det existerade ingen annan porslinsmålare med efternamnet Johansson, som hade varit porslinsmålare i 46 år 1968.
Jag har efter pappas död fått höra, att finmåleriet med mattguld inte längre var någon ”stor sak” och att pappa hade ”fått nöja sig” med att måla till exempel delar till servisen Koka blå. I artikeln i Expressen står det, att han målade 95 koppar i timman. Det var ett för honom enkelt jobb, han kunde sitta och tänka på annat under tiden. Han tyckte för övrigt, att kvinnorna, som gjorde samma jobb som han, borde tjäna lika mycket som han.
På den här tiden hade Rörstrand 665 arbetare och 350 av dem var kvinnor och av dem var det 135 som arbetade deltid. Genom rationaliseringarna hade personalstyrkan minskats betydligt, dock utan permitteringar. Samtidigt sade direktören Sven Trued, att ”Vårt samvete är vitt när det gäller likalön”. Men det var trots allt så, att det var kvinnor som oftast hade de sämst betalade arbetena. Ingenjören Persson berättade, att män på fabriken många gånger var arga, om kvinnor tjänade mer än de själva gjorde. De kom då och bad om högre lön för att tjäna mer än en kvinna.
Ingenjör Persson upplevde också, att kvinnor är frånvarande i större omfattning än män. Inga-Lill Landqvist menade, att det var kvinnorna och inte männen som tvingades stanna hemma, när barnen blev sjuka. När det dessutom var så, att när en kvinna ”ofta har ett urtrist och dåligt betalt jobb, så är det inte så konstigt om kvinnorna är borta från jobbet oftare än männen”. På den tiden kunde man visserligen vara borta från arbetet för vård av barn, men då tjänade man inga pengar. Kjell Hedvall har berättat för mig, att Inga-Lill Landqvist ”hamnade hos Fabriksarbetarförbundet i Stockholm och sedan i LO:s styrelse”. Hon dog 69 år gammal 2012.
Senare rapporterade NLT den 18 december 1968, att pappas arbetskamrat Nils Sandén återigen belönades, denna gång för ”en fiffig reservoirstämpel avsedd för dekoration av porslin”. Han fick 1400 kronor i belöning.
_________________________
Tidigare artiklar av Alf Johansson – klicka
