Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia Porslinsmålaren Henning Johansson, del 12 – föraning om nedläggning)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 18 juni 2021

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia Porslinsmålaren Henning Johansson, del 12 – föraning om nedläggning

Publicerad onsdag, 21 april 2021, 12:47 av Redaktionen

Alf Johansson arbetar med att skriva artiklar som anknyter till Lidköpings porslinshistoria.
I den här serie som nu pågår utgår han från sin pappa Henning Johansson, och dennes tid vid Rörstrandsfabriken.

Den 20 december 1963 rapporteras i media, att Rörstrand sålde Östra till Centralföreningen med rätt att få disponera fabrikslokalerna på Östra i högst tre år till. Man skulle ”så småningom koncentrera hela tillverkningen till västra fabriken” på andra sidan älven. Försäljningen skulle inte omedelbart medföra någon förändring för personalen. Pappa skulle få flytta tillbaka från den östra till den västra fabriken, där han en gång började i den gamla porslinsfabriken.
Bild ur Lidköpingsnytts arkiv

Under rubriken ”Död mans hand över ett fint industriområde” uttalade sig drätselkammarens ordförande Folke Svensson: ”Ur stadens synpunkt måste man verkligen beklaga denna överlåtelse som skett, … Redan under Rörstrands tid har fabriksanläggningen varit dåligt utnyttjad.” I botten låg kanske, att staden redan i samband med Rörstrands förvärv av sockerfabriken hade velat köpa anläggningen.

Det kom dock snart en rubrik i NLT, som antydde vad som skulle ske med fabrikationen på Rörstrand. Den 13 januari 1964 rapporterades, att Rörstrand skulle genomföra rationalisering, men att det inte skulle ske någon personalinskränkning. I artikeln konstaterade den nye vd:n, att man skulle rationalisera bort olönsamma artiklar. Man skulle inte rationalisera bort några anställda. Samtidigt konstaterade han också, att ”När överflyttningen till Västra fabriken av den aktivitet som nu är förlagd till Östra fabriken, d. v. s. gamla sockerbruket, har genomförts kommer naturligtvis ett något minskat personalbehov att uppstå”. Detta skulle ske genom naturliga avgångar.

Man skulle dessutom genomföra en satsning på den konstnärliga produkterna. Så arbetade till exempel Gunnar Nylund åter för Rörstrand på freelancebas. Man hade också startat en personaltidning, vilket torde ha varit Rörstrandaren, som kom ut under många år framöver. Lidköpings stad hade dock blivit tagen på sängen av Östra fabrikens försäljning till Centralföreningen.

Förändringens vindar blåste snabbt på Rörstrand under pappas sista tiotalet år 1964-1974 som porslinsmålare. Redan 1963 fanns det en annons från Rörstrand i NLT den 30 april, som speglar en del av de förändringens vindar, som hade inletts på Rörstrand i och med vd-bytet från Fredrik Wethje till Sven Trued. I annonsen gör man reklam för vardagsvaror och konstgods. Det senare skulle ju Rörstrand satsa mera på framåt i tiden. I annonsen ser man exempel på bådadera. Vardagsvaran utgörs en tillbringare ur Hertha Bengtssons servis Koka blå, som en porslinsmålerska håller på att dekorera.

Ett år senare kunde NLT den 15 maj 1964 rapportera, att Rörstrand hade bytt ägare – Upsala-Ekeby hade förvärvat bolaget från IFÖ-verken. I rubrikerna kan man också läsa, att produktionen skulle fortsätta ”i oförändrad omfattning” och att porslinsarbetarna kanske skulle kunna få högre löner.

Fackföreningen kunde inte mycket säga:
– Tyvärr hade vi inte så mycket att informera medlemmarna om, säger expeditör Lennart Gustavsson, då vi själva av företagsledningen fått ytterst knapphändiga informationer.
… Hur det skall bli i framtiden lär inte vara klart … Det är dock givet att det inträffade skapat en olustig stämning bland de anställda, särskilt de som varit vid Rörstrand i många år och är starkt bundna till Lidköping och företaget.

En vecka senare hade NLT intervjuat Sven Trued och kunde den 22 maj 1964 rapportera om detta. Hans budskap var, att fabriken skulle arbeta på som vanligt och att porslinsarbetarna just nu inte behövde vara oroliga. Den påbörjade utredningen får visa, hur det kommer att bli:
– Rörstrands fabrik fortsätter att fungera som tidigare och några förändringar är i dag inte i sikte. Företaget drivs som en enhet – och Upsala-Ekeby som en. Någon gemensam administration är inte aktuell.

Efter några månader kunde man i NLT den 11 september 1964 läsa en hoppingivande rubrik. Rörstrand skulle miljoninvestera, nyanställa personal och satsa på konstgods.

I den långa artikeln kan man bland annat läsa:
”Rörstrand har i dag brist på arbetskraft. 40-talet kan slussas in i produktionen, företrädes kvinnor. I det sammanhanget påpekas, att företaget har handikappade i sin kader, bl. a. en synskadad kvinna. För rörelseskadade i t. ex. benen finns chanser att få arbete liksom synskadade. … En förutsättning för de handikappade är dock, att de har full rörelseförmåga i armarna.”

Av de 710 timavlönade (190 månadsavlönade) är omkring 100-talet utlänningar. Man har haft upp till 13 nationaliteter representerade.

I en annan artikel i samma nummer kan man läsa, att länsstyrelsen den 12 maj beviljade dispens för uppförande av en ”110 meter lång lagerbyggnad med överbyggnad på Fabriksgatan” i två plan. Byggnaden skulle också innehålla en expedition. ”Tillkomsten av lagerbyggnaden innebär en betydande rationalisering av aktiviteterna, då godsflödet följer en naturlig väg direkt till utlastning på järnvägsvagnar.”

Efter sommaren 1965 hamnade Rörstrand som en del av den svenska låglöneindustrin åter i blickpunkten. Orsaken var, att fabriksarbetareförbundets ordförande hade uttalat sig om ”nyttan och nöjet” med den svenska låglöneindustrin. I NLT den 20 augusti 1965 kan man läsa rubriken ”Kan vi importera behöver vi ingen porslinsindustri”. Detta var naturligtvis ägnat att förvåna i Lidköping. Rörstrands vd gick till ”motattack” och uttalade: ”Vad vi bäst behöver just nu är arbetsro”.

Fabriksarbetarförbundets ordförande Valdemar Lundberg hade enligt artiklarna i NLT uttalat, att ”Fackliga medel bör användas för att tvinga låglöneföretag att lägga ned verksamheten. … företag som inte kan betala sina anställda konkurrenskraftiga löner bör drivas till nedläggelse med fackliga åtgärder. Det är bättre att satsa på bärkraftiga och utvecklingsbara industrier, … i synnerhet som vi snart kommer i ett läge där vi tvingas hushålla med arbetskraften på allvar.”

Valdemar Lundberg uttalade sig också om Rörstrand:
”Nedläggelser bör givetvis bara drivas fram i de fall där det visat sig att vederbörande bransch eller företag inte kan rationalisera sig fram till godtagbara lönelägen. Vad Rörstrand beträffar har man där faktiskt fått igenom mycket goda förbättringar på senaste tiden, även om det ännu är långtifrån bra.
Om det visar sig att rationaliseringarna inte förslår måste både företaget och samhället ta konsekvenserna. Det kan innebära törnar både för samhället och de anställda, men det är bättre att ta denna omställningsprocess än att hålla sig med låglöneindustri.
Vi kan inte hålla på i evighet med att ha ett proletariat av den här typen.”

Drastiskt sett skulle detta innebära, att facket nu var berett att se till, att Rörstrand skulle läggas ner.  Var detta början till slutet för Rörstrand i Lidköping?
Det tog dock sin tid, innan man var där – det dröjde ytterligare 40 år! Det slapp dock pappa uppleva, men det skulle hända mycket mer med och på Rörstrand innan dess, som pappa fick uppleva.

Ett knappt år senare såg det mera hoppfullt ut. Den 15 juni 1966 kan man läsa rubrikerna Förlig vind gynnar 240-åriga Rörstrand och Målmedvetna satsningar har givit ”nya” Rörstrand fina framgångar.

I den långa artikeln intervjuas Sven Trued och man kan bland annat läsa om personalfrågor:
”Sedan 1963 har personalstyrkan skurits ned med 350 personer … Så långt som möjligt har man dock låtit den naturliga avgången sörja för det här viktiga ledet i rationaliseringsprocessen. – Anmärkningsvärt är det unika faktum att ingen Rörstrandare har lämnat företaget förrän annat acceptabelt arbete erbjudits. Detta är förklaringen till att en personalminskning på 35 procent kunnat genomföras utan ett ljud i press eller annorstädes … Företaget sysselsätter för närvarande 860 personer av vilka 120 är deltidsanställda. – Porslinsindustrin har med viss rätt tidigare hänförts till låglöneindustrierna men den har i det sammanhanget rönt mer publicitet och uppmärksamhet än vida större arbetstagaregrupper i vårt samhälle med avsevärt sämre lönevillkor.”

_________________________
Tidigare artiklar av Alf Johansson – klicka