Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia
Porslinsmålaren Henning Johansson, del 11 – ett lönsamt jobb?)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 13 maj 2021

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia
Porslinsmålaren Henning Johansson, del 11 – ett lönsamt jobb?

Publicerad lördag, 17 april 2021, 14:37 av Björn Smitterberg

Alf Johansson arbetar med att skriva artiklar som anknyter till Lidköpings porslinshistoria.
I den här serie som nu pågår utgår han från sin pappa Henning Johansson, och dennes tid vid Rörstrandsfabriken.

Men att vara porslinsarbetare var och förblev i många fall ett låglöneyrke. Hur var det då att arbeta på Rörstrand vid den här tiden? Ett svar på denna fråga framgår av en tidningsartikel, som jag fick se på en utställning 2012 med anledning av 100-årsminnet av den första bränningen i den gamla porslinsfabriken. Den skedde ju den 15 maj 1912. Artikeln finns hos Skaraborgs föreningsarkiv och porslinsarbetarnas arkiv där. Det finns dock ingen anteckning om datum mm. Rubriken är Varning till ensamma flickor: Sök inte hit, ni klarar er inte. Man kunde också läsa rubriken Rörstrand – Sveriges äldsta största modernaste och mes underbetalda porslinsindustri. Efter kontakt med Skaraborgs föreningsarkiv, fick jag veta, att urklippet borde vara från början av 1960-talet. På bilden syns mitt montage av rubrikerna och en del av ett fotografi i artikeln. I artikeln har fotografiet bildtexten: ”Klockan har slagit fem och de anställda skyndar hem efter en arbetsdag som för de flesta inneburit ett både hårt och underbetalt arbete.”

I artikeltexten kan man bland annat läsa:

”På Rörstrand har låglöner och arbetsförhållanden samverkat till att man har svårt att få folk. Ännu svårare att få folk att stanna. Det berättas om i Lidköping, att flickor som kommit från exempelvis Norrland i hopp om bra anställning enligt rosande löften inte kommit upp i en förtjänst som tillåtit dem äta ett lagat mål mat om dagen. De har bokstavligt talat svultit, har saknat pengar till både lunch och middag. … Underbetalningen gäller inte bara flickor i nybörjarstadiet. Den är genomgående för det absoluta flertalet. Sju kronor räknas på Rörstrand som hög timpenning och är det också i jämförelse med andra. Den kan uppnås av skic[k]liga målare, en yrkesgrupp som behöver konstnärlig blick och säker hand.”

I artikeln finns det en sammanställning över exempel på löner.

Senare på hösten skulle Grov- och fabriksarbetareförbundets avdelning 42 fira 40-årsjubileum, vilket NLT rapporterade om den 25 oktober 1963. Man kan i artikeln bland annat läsa, att det var dags att slå ihop flera avdelningar inom Grov- och fabriksarbetareförbundet. Det skedde genom att medlemmarna i flera mindre avdelningar i Lidköping gick över i den större avdelningen 42, porslinsarbetarnas gamla avdelning. Avdelningen blev därmed större och förväntades få cirka 1100 medlemmar efter sammanslagningen. Samtidigt inrättade avdelningen som första fackförening i Lidköping en tjänst för en heltidsanställd ombudsman.

Pappas gamle arbetskamrat Göran Carlsson har också berättat, att det inte var lönt för tidsstudiemännen att utsätta pappa för tidsstudier. De fick vackert hålla sig undan. Pappas inställning var tydlig – inga tidsstudier i världen kunde få honom att arbeta fortare och fuska med sitt arbete. Han var mån om att göra perfekta arbeten.

1962 blev porslinsmålaren Henning Johansson husägare. Han och mamma köpte den Thorellska fastigheten med adress De la Gardievägen 60. Huset på fastigheten var och är i 2½ plan med flera lägenheter, så pappa blev också hyresvärd. Jag studerade då vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och skulle bli civilingenjör i väg- och vattenbyggnad. När jag hälsade på hemma i Lidköping, kunde jag bo i ett rum på vinden.

Pappa var sedan tidigare van vid att ta hand om en hyresfastighet. Huset på Kopparslagaregatan 29, där farmor bodde, var ju också en hyresfastighet ägd av två dödsbon, nämligen efter min farfar Albin Johansson och hans äldste bror Karl Alfred Johansson. Den senare hade aldrig bott i huset. Han hade köpt sin andel, när de bådas yngste bror Gustaf Johansson kom på obestånd 1912 och var tvungen att sälja sin andel i huset. När farfar dog 1928 blev det pappa 20 år gammal som fick ta hand om farmor och huset. När min bror och jag blev stora nog, fick vi hjälpa till att måla husen mm på tomten. När farmor hade dött 1973 såldes fastigheten 1974 till Lidköpings stad. Några år senare rev staden husen och den gamla tomten är idag en del av parkeringsplatsen norr om de röda trähusen vid Esplanaden.

Det var mammas fel eller förtjänst att husköpet blev av. Hon hade arbetat på Hakonbolaget i Lidköping i många år, när bolaget bestämde sig för att lägga ner verksamheten i Lidköping och koncentrera verksamheten till Skövde. Mamma blev erbjuden att flytta med och pappa blev också erbjuden arbete i Skövde. Men pappa kunde inte för sitt liv tänka sig att bo i Skövde långt bort från sin mamma, som behövde hans hjälp. Mamma kunde tänka sig att stanna kvar i Lidköping, om de köpte ett eget hus. Så blev det och mamma började att arbeta på Skaraborgsbankens kontor i Lidköping. Där arbetade hon sedan omkring 20 år fram till sin pension.

1962 hade pappa varit porslinsmålare i 40 år. Porslinsarbetarna var uppenbarligen inte ensamma om att vara lågavlönade fabriksarbetare. Inför 1 maj-demonstrationen annonserade de två fabriksfackens avdelningar 42 och 26 och anmodade ”Porslin-, Plast, Tvätt- och Tändsticksarbetare” att deltaga i demonstrationen för bland annat ”alltmera stöd åt Fabriks låglönegrupper”.

Senare samma år var det återigen dags att få en veteranutmärkelse för pappa – han hade ju arbetat i 40 år på ALP och Rörstrand. Denna gången fick han guldklockan. Bland de andra veteranerna fanns också Sigurd Andersson, som också fick ett guldur, pappas arbetskamrater Evert Jonsson och Åke Andersson samt pappas kusin Rut Johansson, som alla tre fick den Nylundska pendylen.

Året därpå skulle direktören Fredrik Wehtje avgå med pension. En månad innan pensionen kunde man i NLT den 30 april 1963 läsa rubriken Rörstrand ett namn som nämns med respekt på utlandsmässor.

I texten påtalas Rörstrands betydelse för Lidköping:
– Få exempel torde gå att framleta, där en stads och ett enskilt företags utveckling hänger så intimt samman som när det blir fråga om Lidköping och nya Rörstrand.

Fredrik Wethje berättar i sammanhanget:
– Jag erinrar mig en episod från ett tillfälle 1932 – jag hade då nyss tillträtt som chef för dåvarande Lidköpings Porslinsfabrik – då jag befann mig på resa mellan Göteborg och Lidköping. I en porslinsaffär i Vårgårda som jag besökte fanns en mängd utländskt porslin framme till beskådande. Jag frågade om inte affären förde Rörstrands produkter.
– Nej, från Rörstrand har vi ingenting, ty den fabriken är nedlagd, upplyste man. Sådan var som sagt situationen den gången. I dag finns det väl få människor i vårt land som inte vet om Rörstrand. … sedan ett antal år tillbaka äger företaget också en utländsk marknad, som är att räkna med. … En inte oväsentlig del av vår produktion går på export.”

1963 fick Rörstrand både en ny vd – Sven Trued – och en ny överingenjör – Torsten Enroth. NLT rapporterade detta den 31 maj respektive den 3 juli 1963. Fredrik Wethje skulle gå i pension den 30 maj, men han skulle därefter kvarstå som bolagets konsult. De båda nya herrarna hade tidigare arbetat på Rörstrand. Sven Trued kom 1932 till Rörstrand i Göteborg och var personalchef på Rörstrand i Lidköping 1935-1941. Torsten Enroth hade arbetat på Rörstrand både 1936-1941 och 1949-1954. Jag har för övrigt hittat dem båda som medlemmar i Lidköpings skytteförening och de tävlade för Rörstrand i högsta skjutklassen vid korpskyttet 1964. Men bäste Rörstrandare i den klassen var pappas arbetskamrat Nils Sandén. Resultatlistan finns i NLT den 20 maj 1964. Själv hade jag samma år bytt till Kvibergs skytteförening i Göteborg.

Senare på hösten skulle Grov- och fabriksarbetareförbundets avdelning 42 fira 40-årsjubileum, vilket NLT rapporterade om den 25 oktober 1963.

Man kan i artikeln bland annat läsa, att det var dags att slå ihop flera avdelningar inom Grov- och fabriksarbetareförbundet. Det skedde genom att medlemmarna i flera mindre avdelningar i Lidköping gick över i den större avdelningen 42, porslinsarbetarnas gamla avdelning. Avdelningen blev därmed större och förväntades få cirka 1100 medlemmar efter sammanslagningen. Samtidigt inrättade avdelningen som första fackförening i Lidköping en tjänst för en heltidsanställd ombudsman.

 

 

 

 

guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Visa alla kommentarer
0
Lämna gärna en kommentar!x