Nedslag i Lidköpings historia
Porslinsmålaren Henning Johansson, del 10 – korpfotboll och sommarjobb
Publicerad onsdag, 14 april 2021, 11:44 av Redaktionen
Alf Johansson arbetar med att skriva artiklar som anknyter till Lidköpings porslinshistoria.
I den här serie som nu pågår utgår han från sin pappa Henning Johansson, och dennes tid vid Rörstrandsfabriken. Denna vecka om när Alf Johansson själv tog steget in i Rörstrandsproduktionen.
Sommaren 1956 hamnade jag också på måleriet i östra fabriken. Jag skulle stämpla koppar, men de gamla finmålarna lärde mig i stället att måla guldränder på assietter och tallrikar. Då handlade det om blankguld och inte om mattguld. På köpet hamnade jag i måleriets korplag i fotboll. Jag minns, att vi spelade på Margretelund och målarna kom och tittade på matcherna. Jag antecknades på personalkortet som arbetare nr 1017. Arbetstiderna var 07.00 – 17.00 på vardagar och 07.00 – 11.48 på lördagar. Frukostrasten var 09.00-09.18 och middagsrasten var 12.48-13.48. På frukostrasten kunde man se pappa och Sigurd Andersson äta sina smörgåsar under en rask promenad. På middagsrasten var det inte långt att cykla hem, vi bodde ju på Karlagatan 35 C strax söder om tändsticksfabriken. Då skulle middagsmaten vara klar 13.00.
När jag arbetade på måleriet 1956 reflekterade jag inte över, att många anställda på Rörstrand hade det besvärligt ekonomiskt. Men porslinsarbetare arbetade inom en låglöneindustri. I en tidningsartikel den 7 juni 1957 under rubriken Rörstrand företar viss permittering kan man bland annat läsa:
– Rörstrandschefenomtalar att Rörstrand under de fem första månaderna av året haft en ökad försäljning men att prisläget är tryckt på grund av den hårda konkurrensen. Importen av bruksvaror har under första kvartalet ökat … eftersom konkurrensen kommer från länder med låga arbetslöner … ökade lönekostnader gör den svenska industrien mindre konkurrenskraftig såväl på den inhemska marknaden som på export.
Fackets reaktioner lät inte vänta på sig. I NLT den 14 juni 1957 finns rubriken Rörstrandprotest mot permittering. I artikeln kan man bland annat läsa:
– Man såg med oro på framtiden och frågan ställdes huruvida detta var en temporär företeelse, eller om porslinsarbetarna i fortsättningen kunde räkna med årligen återkommande permitteringar, detta med anledning av att cirka 400 arbetare, föregående år, drabbades av liknande åtgärder.”
Facket uttryckte även sin förvåning över att nyanställning samt övertids- och söndagsarbete förekommer trots kommande permitteringar. I ett uttalande till fabriksledningen påpekades också, att då
– Vi porslinsarbetare är en utpräglad låglönegrupp med inkomster som endast räcker till det allra nödvändigaste, anser vi oss ej ha råd med permitteringar och inkomstbortfall av de slag som drabbats oss de senaste två åren. Vi kräver trygghet och full sysselsättning i vårt arbete.
Vid mötet meddelades också, att det nu var definitivt bestämt, att Rörstrands anställda skulle omfattas av ett pensionsavtal. Pensionen skulle utgå med 500 kronor per år för arbetare, som varit anställda minst 25 år. Beloppet skulle sedan successivt minskas ned till 20 anställningsår, som skulle vara den lägsta anställningstiden för att få pension.
Ett halvår senare kunde man i NLT den 20 december 1957 läsa rubriken Lönerna höjs på Rörstrand. Timlönearbetarnas löner skulle höjas med 3,5 % och ackorden skulle höjas med 2 respektive 6 öre per timma för manliga respektive kvinnliga ackordsarbetare.
1958 fyllde pappa 50 år den 4 mars. Då uppvaktades han av Rörstrand med en kronskål, här fotograferad 55 år senare på hedersplats hos mamma, när hon bodde på Skogsgläntan i Lidköping.
1958 var det också VM i fotboll i Sverige. Pappa och jag åkte till Göteborg och Nya Ullevi och såg flera matcher. Vi såg den omskrivna semifinalen mellan Sverige och Tyskland, när Kurt Hamrin gjorde sitt berömda mål.
Senare samma år kan man i NLT den 3 oktober läsa rubriken Rörstrandare fick 1000. kr för ett fint besparingsförslag. Man kan då läsa om fyra av pappas arbetskamrater:
– Det har blivit allt vanligare att företag delar ut gratifikationer till anställda som kommer med förslag till förbättringar och förbilligande av produktionen. Vid Rörstrand fick fyra anställda mottaga 1000 kr, för ett dylikt förslag. … Vid en särskild högtidlighet på torsdagen överlämnade direktör Fredrik Wethje belöningen till de fyra porslinsmålarna, Sigurd Andersson, Kurt Bergstam, John Bäcklund och Nils Sandén. Dessa hade till förslagskommittén inkommit med ett förslag som går ut på besparing av dyrbart dekormaterial.
Det verkar ha varit så, att Rörstrand även fortsättningsvis hade det besvärligt, även om rubriken i NLT den 13 mars 1959 var Stor tillförsikt på Rörstrand trots svåra marknadsläget. Fredrik Wethje uttalade sig med anledning av att man hade blivit inbjuden att göra en utställning i London. Rörstrand hade tidigare övervägt att ännu en gång permittera folk men läget hade förbättrats och det blev inga permitteringar. Direktör Wethje uttalade sig bland annat sålunda:
– Med de stegrande lönekostnaderna är det problematiskt att lotsa ett företag som detta vidare, … men vi tror oss skönja en ljusning genom lättnaderna på Europamarknaden. … Till problemen hör givetvis konkurrensen från länder med låga arbetslöner, inte minst den japanska konkurrensen på hemmamarknaden.
Den 13 april kom det en rapport från ett månadsmöte med fackföreningen. Rubriken i NLT var Rörstrandarna får 20 fria lördagar. Det handlade om arbetstidsförkortning genom fria lördagar mellan den 2 maj och den 7 november. Samtidigt meddelades, att från och med den 1 februari höjs manliga tidlöner med 8 öre och ackord med 6 öre per timme. För de kvinnliga arbetarna handlade ökningarna om 6 respektive 5 öre per timme.
Året därpå kan man i NLT den 17 februari 1960 om fackföreningens årsmöte läsa, att man skulle uttaxera 6 respektive 4 kronor per manlig respektive kvinnlig medlem till förmån för LO-hjälpen till de underutvecklade länderna. Vid mötet omvaldes min dåvarande skyttekamrat Hjalmar Söderling som huvudskyddsombud.
Så kan man i NLT den 16 mars 1960 läsa om en form av experiment under rubriken Rörstrand först i Sverige med nya anställningsformer:
– En för Sverige helt ny anställningsform kommer nästa vecka att på försök börja praktiseras vid Rörstrand i Lidköping. Med syfte att dels bättre än hittills ta tillvara den arbetskraftsreserv som finns i hemmafruarna med sina små möjligheter att heltidsarbeta, dels att bättre utnyttja maskinparken, kommer man att införa s. k. partnerarbete. Detta innebär att två personer får en anställning.
Detta året fick porslinsarbetarna betydligt högre lönelyft än året innan. Tidlönerna höjdes med 18 öre och ackorden med 17 öre på blandackord och 16 öre på rena styckackord. Dessutom fanns det en pott på 100.000 kronor, som hade ”ställts till parternas förfogande för att genom förhandlingar ytterligare höja lönerna vid Rörstrand”. Insamlingen till LO-hjälpen hade givit 3.189 kronor.
I en artikel kan man läsa, att ”Rörstrands porslinsfabriker i Lidköping har fått Arbetsmasknadstyrelsens och Fabriksarbetarförbundets tillstånd att anställa 20 porslinsarbetare från Italien. I Fredrik Wethjes uttalande i frågan kan man bland annat läsa:
– Det råder stark arbetskraftsbrist i vårt land för närvarande, … Arbetsmarknadsmyndigheterna har därför inte kunnat anvisa svensk arbetskraft i tillräcklig omfattning. Rörstrand har god ordertillgång. Våra kontinuerliga brännugnar fordrar jämn matning och det gäller därför att ha tillgång på tillräcklig arbetskraft. Det är naturligtvis beklagligt att det ej finns arbetskraft i vårt eget land att erhålla. Men å andra sidan är det i en sådan situation till god nytta att det nu gått att ordna med italienska arbetare. Det gäller i det här fallet både manliga och kvinnliga.
– Vi har också tidigare erhållit arbetare från Italien. Detta har fallit väl ut, och en del av denna arbetskraft har stannat kvar vid företaget och trivts bra där. Det är delvis genom rekommendationer från sådana anställda som kontakt förmedlas med personer i Italien, vilka var villiga att resa till Sverige”.
Lite senare kan man 8 juni 1960 läsa, att det var dags för ytterligare en kontingent med italienska porslinsarbetare vid Rörstrand. Ordertillgången hade ökat och Rörstrand behövde ett tillskott av kvalificerad arbetskraft.
