Gå direkt till Nyheten (Nedslag i Lidköpings historia
Porslinsmålaren Henning Johansson, del 3)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 13 maj 2021

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Nedslag i Lidköpings historia
Porslinsmålaren Henning Johansson, del 3

Publicerad fredag, 19 mars 2021, 11:43 av Redaktionen

Alf Johansson arbetar vidare med att skriva artiklar som anknyter till Lidköpings historia – och gärna specialämnet porslin. I den här serien utgår han från sin pappa Henning Johansson och dennes tid vid Rörstrandsfabriken. Tredje delen.

1931 i januari blev porslinsarbetarna i Lidköping involverade i en konflikt med Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik (ALP), som av ALP angavs som lockout och i Westöta-Posten (WP) den 9 januari angavs som strejk. I tidningen kan man under rubriken Arbetsnedläggelse vid Lidköpings porslinsfabrik läsa, att arbetarna inte hade godtagit arbetsgivarens bud och beslutat sig för att gå ut i strejk. Fackförbundet hade givit sin tillåtelse. I WP den 3 februari kan man läsa, att arbetet hade återupptagits måndagen den 2 februari, efter det att båda parter hade godkänt medlarens förslag. Det nya avtalet skulle gälla ett år och innebar ”vissa ackordsänkningar, av vilka flertalet dock föranletts av vid fabriken vidtagna rationaliseringsåtgärder”. I sin rapport till Svenska Arbetsgivareföreningen angav ALP, att det hade varit 305 arbetare som hade omfattats av en lockout. Detta var ju före saltsjöbadsandans tid.

Senare 1931 – den 20 februari – var pappa med och bildade en idrottsklubb, som skulle låta tala om sig de kommande 37 åren. Det handlade om Wästerlunds IK, som blev Lidköpings första bandyklubb. Pappa valdes till kassör de två första åren och blev sedan revisor under några år. Han var själv inte bandyspelare, men han var med i klubbens fotbollslag. Jag frågade aldrig vad han hade tänkt, när hans två söner debuterade i föreningens juniorlag 1956.

1932 var det dags för nästa arbetskonflikt för de anställda på ALP. I rapporten från ALP till Svenska Arbetsgivareföreningen anges, att den började den 7 januari 1932, kl 7 fm. och upphörde den 25 april 1932 kl. 7 fm. Av rapporten framgår, att konflikten till att börja med berörde 218 av totalt 262 arbetare. Men från den 23 januari berördes samtliga arbetare av konflikten.

I WP den 5 januari 1932 kan man under rubriken Arbetssituationen vid årsskiftet med underrubriken Porslinsfabrikerna stå stilla bland annat läsa:

”Fabrikationen vid porslinsfabrikerna kommer ej i år, såsom annars är brukligt, att efter det sedvanliga stilleståndet under jul- och nyårshelgerna åter börja den 7 januari, då arbetsgivarna ej vilja taga risken att efter de ganska vidlyftiga förberedelser i form av uppeldning av ugnar m. m., som erfordras för tillverkningens igångsättande, åter få stoppa driften på grund av eventuell arbetsnedläggelse. Inga hinder föreligga dock att arbeten, vilka ej äga direkt samband med fabrikationen, fortsätter efter den 7 jan.”

WP rapporterade den 26 april 1932 under rubriken Fred vid porslinsfabrikerna, att uppgörelsen innebar, att ”Alla tidlöner ha lämnats orubbade”, men att ”Vid fabrikerna i Lidköping, Göteborg och Gustafsberg ha ackorden sänkts med inemot sju procent”. Avtalet skulle gälla ”till utgången av år 1933”.

1932 dog så pappas yngste bror Alf veckan efter det, att han hade fyllt 21 år. Nu hade min farmor bara sin äldste son kvar i livet och han fick fram till hennes död ta hand om henne och huset som farfar hade byggt 1906. Alf var en märklig ung man. Eftersom jag är döpt efter honom, kan jag här inte låta bli, att återge den nekrolog som presenterades om honom i WP den 1 juli 1932 under huvudrubriken IDROTT med underrubriken Alf Johansson död:

”Det är svårt att uttrycka vad vi säkert alla innerst inne kände när budet om Alf Johanssons död vid sextiden på onsdagskvällen nådde oss på Framnäs. Träningen, som nyss påbörjats, upphörde av sig själv, tysta och sorgsna gingo hans idrottskamrater åter till omklädningsrummet. Flaggorna hissades på halv stång. Hela den annars så livfulla idrottsplatsen gav snart uttryck för den tomhet och sorg vi kände.
Som Heimers smidiga, säkra, utomordentliga målvakt är Alf Johansson känd från den yngste till den äldste av stadens fotbollsintresserade, men genom sin ovanliga förmåga även känd på de flesta platser i västra Sverige. Många äro de bevis på sällsynt skicklighet han skänkt. I särskilt minne bevara vi Jonseredspublikens spontana beundran. Även som Wästerlunds I. K:s dominerande, duktiga bandyspelare är han bekant. Största anledningen till den beklämning hans dödsbudskap gav, är dock hans personlighet och som ett föredöme för en idrottsman, i ordets bästa bemärkelse, skola vi alltid minnas honom; kamratlig, behärskad, alltid skötsam och träningsvillig, aldrig en cigarett, aldrig en spritdroppe.
1911 var Alf Johansson född, alltså blott 21 år gammal. Dödsorsaken var dubbelsidig lunginflammation, en följd av förkylning ådragen i exercisen. Mor och broder äro närmast och svårast berörda av hans tidiga och oväntade bortgång.”

Min moster Kerstin har berättat, att hon (då 14 år gammal) grät hela dagen, när hon fick höra, att Alf hade dött. Hon berättade också, att ”hela sta’n” följde med begravningståget till begravningsplatsen. Hans begravning refererades i WP den 12 juli 1932:

”En högtidlig begravningsakt ägde i söndags rum härstädes då till gravens ro vigdes stoftet av Alf Johansson. I processionen, som utgick från sorgehuset, märktes Idrottsföreningen Heimer och Wästerlunds I. K. med dess florbehängda fanor i teten ävenså kamrater från Signalkompaniet i Skövde med dess kompanichef. … Bland den rika blomsterskörden märktes kransar från anhöriga och närmare vänner, från Idrottsföreningen Heimer, Wästerlunds I. K., Skaraborgs regemente, kompanichefen, chefen och arbetskamrater vid Johannebergs handelsträdgård, kamraterna på Signalkompaniet, Lidköpings Atletsällskap och Cykelklubben A[r]gòn m. fl.”.

Det var svåra tider rent allmänt i början av 1930-talet med hög arbetslöshet och man sökte efter olika sätt att hålla arbetslösheten nere. Arbetsveckan var 48 timmar och det kom nu förslag om att sänka arbetstiden till 40 timmar i veckan och på det sättet ge möjlighet till fler arbetstillfällen. Men det fanns också kritiska röster emot förslaget. I WP 1932-12-16 kan man läsa rubriken 40-timmarsvecka intet botemedel mot krisen? Risk för ökad rationalisering och stegrad arbetslöshet. 48-timmarsveckan blev kvar.

I samma nummer av WP kan man också läsa rubriken Giv arbete åt svenska arbetare och svensk industri och gynna därigenom Dig själv och Ditt land! Det handlade om en uppmaning från Skaraborgs läns propagandakommitté ”Välj svensk vara” undertecknad av John Hedin, en av stiftarna av ALP och även ledamot av ALP:s första styrelse. Man kan bland annat läsa:

”Alldeles särskilt bör denna maning jämväl i år inför förestående inköp till julhelgen rikta sig till dem, som svara för inköpen till hem och hushåll. Svenska husmödrar betänken, att Ni, genom att vid Edra inköp föredraga den ofta bättre varan av svenskt ursprung, gynna Edert eget land, det land, där Edra barn skola växa upp, samt ökar deras förmåga att motstå världsdepressionens hotande följder.”

Men man hade arbete på porslinsfabriken. I WP 1933-04-07 kan man nämligen under rubriken Lidköpings Porslinsfabriks utställning i Göteborg bland annat läsa:

”Det är tydligt att porslinsfabriken numera är stadd i en synnerligen god frammarsch. Var och en som närmare känner till den och har tillfälle därtill kan ock även vid flyktigt besök omedelbart konstatera att det numera är något helt nytt. Porslinets kvalitét bevisas bäst därav att fabriken trots depressionen alltjämt är fullt sysselsatt.”

Depressionen påverkade nästa avtal för porslinsarbetarna i Lidköping. Det löstes dock utan konflikt. I WP den 27 oktober 1933 kan man läsa:

”Arbetsavtalen för landets porslinsfabriker utgingo den 30 september. Vid porslinsfabrikerna i Lidköping och Karlskrona överenskommo emellertid parterna att skjuta på uppsägningstiden en månad och under denna tid undersöka möjligheterna för en uppgörelse. En sådan har nu träffats för båda platserna. De nya avtalen gälla till den 31 december 1934 och innebära bl. a. vissa reduceringar av toppackorden, som beskurits från 5 till 15 procent. Övriga ackord samt timlönen har behållits status quo.”

Försöken att minska arbetslösheten fortsatte och den 23 mars 1934 kunde man i WP till exempel under rubriken Utredning om pension vid 67 år med underrubriken För att motverka ungdomsarbetslösheten läsa, att ”Socialministern har anmodat kommerskollegium att verkställa utredning om den utsträckning i vilken pensionering av arbetare över 67 års ålder inom industrien kan antagas föranleda nyanställning av unga arbetslösa.”

Hur var det då vid den här tiden i industristaden Lidköping? Ett reportage i Skaraborgs-Tidningen den 11 oktober 1935 ger en del av svaret på frågan:

”Vilken är Sveriges livligaste industristad i förhållande till sin storlek? Svarar ni Lidköping, svarar ni rätt. Det ligger arbetsfart över den staden. Man märker det under kvarten före två på middagen. Det väller fram skaror av arbetare ur alla gator och gränder.
Man står och ser på fabrikernas folk och tänker på att det inte är småsaker, som produceras här vid Lidan. Sågar, karameller, socker, tändstickor, kyrkorglar, tyg, porslin.…
Skulle det tas ett stickprov här och var i dessa marschgrupper, d. v. s. man skulle vara fräckt nyfiken och fråga om ”jobbet” – kom svaret att bli ”Porslinet” i en mycket betydande utsträckning. Att jobba på Porslinet i Lidköping är något mycket vanligt.
Lidköpings porslinsfabrik känner folk till. Man har suttit och vänt på kaffekoppen eller fatet någon gång. Där var en fyrkant med ”ALP” och tre kronor och tre stjärnor. Lidköpings porslinsfabriks emblem.”

Man jobbade alltså på ”Porslinet” och ALP-märket var fortfarande välbekant, trots att Rörstrand hade tagit över. ALP-märket användes alltjämt – men artikelförfattaren blandade ihop det lite grann. ALP-märket hade bara tre stjärnor, det var Rörstrand som hade tre kronor.

Året därefter kunde man i WP den 17 november 1936 läsa, att avtalet mellan Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp och Grov- och fabriksarbetareförbundet hade prolongerats för porslinsfabrikerna. Det skulle ske vissa löneförhöjningar för de lägst avlönade arbetarna vid tre av fabrikerna.

Pappa blev någon gång under 1930-talet (antagligen under senare halvan) erbjuden plats som arbetsledare vid Rörstrands porslinsfabrik i Göteborg. Han tackade dock nej, eftersom han då hade behövt flytta till Göteborg. Då hade det blivit svårt för honom att hjälpa farmor.

Pappas stora fritidsintresse var att spela fotboll. Han spelade först i Wästerlunds IK och sedan i IF Heimer. I den senare klubben spelade han mestadels i B-laget. I Nya Lidköpings-Tidningen (NLT) den 12 maj 1939 har jag hittat honom som fotbollsspelare för Rörstrands IF. Han skulle spela vänsterback i ett korporationslag mot Lidköpings bollklubb. Korporationslaget vann matchen med 5-1, vilket rapporterades i NLT några dagar senare den 16 maj 1939. Då konstaterade man, att ”Korplaget bestod till 98 procent av f. d. stjärnor från Heimer och skulle säkerligen med framgång ha kunnat ta upp konkurrensen med sin gamla klubbs nuvarande representationslag utan större risk”.

_________________________
Tidigare artiklar av Alf Johansson – klicka