Alf Johanssons nedslag i Lidköpings historia;
Gunnar Wennerberg en Lidköpings store son
Publicerad tisdag, 11 augusti 2020, 08:10 av Redaktionen
Första delen i en ny historisk serie av Alf Johansson, som är aktiv arkivforskare.
Nästa avsnitt på fredag.
Det finns mycket att berätta om Gunnar Wennerberg en Lidköpings store son. Det har många gjort före mig. Jag kommer att berätta om honom ur ett Lidköpingsperspektiv. Han har till exempel fått ge sitt namn åt olika platser på Lidköpings karta. Namnet Wennerbergsvägen stadfästes 1907. Därefter restes Wennerbergshermen den 2 oktober 1917 på hundraårsdagen av hans födelse. Namnet Wennerbergsgården såg jag första gången i samband med renoveringen av det gamla kyrkoherdebostället 1939-40. De övriga namnen Wennerbergsbron, Wennerbergskolan och Wennerbergs förskola har tillkommit senare.
Gunnar Wennerberg står staty i stadsträdgården, där han övervakar sitt födelsehus, som numera alltså heter Wennerbergsgården. Huset ser inte likadant ut, som när han föddes där, och det flyttades dessutom i samband med renoveringen 1939-40 för att rätta till ett ”skönhetsfel”. Tittar man åt öster från huset, ser man Wennerbergseken och de övriga byggnaderna som bär hans namn. Framför eken står två stenar med text: ”Gunnar Wennerberg föddes i denna prästgård den 2 oktober 1817” och ”Han planterade denna ek årsbarn med honom själf”.
När jag har läst historieböcker om Lidköping, kan jag konstatera, att det inte står mycket om Gunnar Wennerberg i dem. I bästa fall står det, att han föddes just den 2 oktober 1817 i det gamla kyrkoherdebostället. Däremot kan man läsa några rader om honom i den gamla katalogen från Lidköpings stads 500-årsjubileum 1946. Han fick då ett större utrymme än nya stadens grundare Magnus Gabriel de la Gardie. Texten är en kort sammanfattning av hans verksamma liv fram till hans död 1901. Vid jubileet uppfördes också Magistern från Lidköping ett spel i fem tablåer om Gunnar Wennerberg och inrättades ett särskilt Gunnar Wennerbergsrum.
Det är möjligt, att jag fick lära mig något om Gunnar Wennerberg under min skoltid, men första gången som jag på allvar ”träffade på” honom, var 1959. Då tog jag studenten och marschen gick traditionsenligt till Wennerbergshermen i stadsträdgården. Men den gången som jag upptäckte honom var, när jag vid mina arkivstudier fann, att han som lektor vid läroverket i Skara 1861 hade skrivit en marsch till den då bildade Lidköpings frivilliga skytteförening. I föreningens protokoll den 22 mars 1861 har man i § 14 skrivit:
”För Föreningen anmäldes, att Herr Lector Gunnar Wennerberg visat Föreningen sin välvilja genom författandet af Ord och Musik till Marche åt Föreningen, och skulle Föreningens tacksamhet härför, uti en afgående skrifvelse till Lector Wennerberg betygas.”
I föreningens styrelse satt då rektor Wilhelm Nilson och kamrer H. G. Bäärnhielm, som båda kände Gunnar Wennerberg sedan tidigare. Den förre hade varit hans kollega i Skara och den senare hade varit hans klasskamrat i Skara. Det är dock högst troligt, att Gunnar Wennerberg kände även övriga ledamöter av styrelsen.
Texten ger onekligen uttryck för Gunnar Wennerberg som skandinavist och försvarsvän. Hans mest kända manskörssång i den andan var Hör oss Svea, som uruppfördes i Skara 1853. Den var så känd, att den finns återgiven i Folkskolans läsebok från 1901, samma år som han dog.
Vid samma tillfälle den 22 mars 1861 beslutade föreningen för övrigt att ändra sitt namn till Lidköpings frivilliga skarpskytteförening. Man blev något senare den första skarpskytteföreningen i Sverige som fick sin befälhavare utsedd av Kunglig Majestät. Man kan säga, att skarpskytteföreningarna utgjorde den tidens hemvärn. Jag har faktiskt hittat en gammal släkting som medlem i föreningen i mitten på 1860-talet, nämligen Carl Johannesson från Olof Nilsgården i Rackeby.
