Gå direkt till Nyheten (Alf Johansson: Pandemi är inget nytt i Lidköping
Första artikeln av fyra om koleran som tog hundratals liv)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 25 maj 2020

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Alf Johansson: Pandemi är inget nytt i Lidköping
Första artikeln av fyra om koleran som tog hundratals liv

Publicerad onsdag, 13 maj 2020, 08:30 av - Inskickat material

Alf Johansson är ursprungligen från Lidköping. Även om han numer kan kalla sig göteborgare fortsätter han att på olika sätt forska om Lidköpings historia.
Han ombeds ofta komma till Lidköping och berätta om något historiskt – eller om sitt handarbete. Senast på skolornas sportlov var han i Lidköping och berättade om virkning.
Bilden togs förra året då han var vårens talare i Stadsträdgården när Manskören Harmoni och Stadsmusikkåren underhöll. Foto Tore Sahlström.

Alf Johansson – som ofta arbetat med material från Föreningsarkivet och tidningslägg – arbetar nu på en skrift om koleran i Lidköping, och han har glädjande nog velat dela med sig till Lidköpingsnytts läsare.

Kolerautbrottet 1853 – ett bortglömt kapitel i Lidköpings historia, del 1

Sammanställt av Alf Johansson

När det började stå klart, att det nu aktuella coronaviruset skulle komma att drabba även Sverige, kom jag att tänka på, att Lidköping 1853 antagligen hade drabbats av ett kolerautbrott. När jag för några år sedan studerade omständigheterna kring utbyggnaden av hamnen i mitten av 1800-talet, hade jag nämligen uppsnappat, att en av dem som var emot hamnutbyggnaden var grosshandlaren Gustaf Lidbeck och att han dog av kolera 1853.

Jag bläddrade därför i flera av mina ”lokala historieböcker” och fann, att i några av dem omnämndes, att Lidköping 1853 drabbades av koleran. Men så mycket mera finns inte att läsa därom i böckerna. Jag fick därför intrycket, att kolerautbrottet i Lidköping 1853 är ett i stort sett bortglömt kapitel i Lidköpings historia.

Eftersom jag i min dator har ”lagrat” de gamla Lidköpingstidningarna, läste jag Lidköpings nya Tidning (LnT) för åren 1853 och 1854. Jag ville ta reda på, vad man som Lidköpingsbo då kunde läsa om kolerans härjningar. Det visade sig vara åtskilligt – det var som att läsa text-TV, men med stora fördröjningar. Den tidens kommunikationer var inte blixtsnabba och Lidköping hade ännu inte vare sig telegraf- eller telefonförbindelser med omvärlden. Tidningen kom för övrigt ut en gång i veckan på lördagar.

Den första notisen i LnT 1853 handlade om, att koleran i juni hade brutit ut i Köpenhamn. Under de följande månaderna rapporterades om, att koleran kommit till bland annat Ystad, Karlskrona, Göteborg och Stockholm. Detta ledde till, att man i LnT den 10 september kunde läsa:
”Stadens innewånare hafwa fattat det beslut, att resande och andra personer, hwilka ankomma till staden, icke få der uppehålla sig om de icke äro försedde med bewis att de tio dagar före ankomsten wistats å frisk ort, men wäl tillåtas att sin wäg genom staden genast fortsätta, äfwensom att fartyg ej få till staden inlöpa, utan att medföra sundhetsbewis.”

Man hade alltså i Lidköping beslutat sig för att på något sätt kontrollera, att de personer som ville komma in i staden kunde visa, att de inte under de senaste tio dagarna hade vistats på av koleran smittad ort. Detta torde knappast ha varit görligt utan att på något sätt spärra staden och placera ut vakter vid alla infartsvägar.

Men det hjälpte inte och den 1 oktober stod det i LnT, att två arbetskarlar hade avlidit i kolera. Sundhetsnämnden ansåg dock, att staden var så gott som inte smittad. Man beslutade därför att bibehålla vakterna vid såväl hamnen som vid tullarna, d v s infartsvägarna till staden, för att om möjligt undvika koleran som epidemi.

Dessa åtgärder var dock verkningslösa och redan den 8 oktober rapporterade LnT, att:
”Koleran blef härstädes wåldsammare än man hade förmodat; dock icke mera wåldsam än att den, med Guds hjelp, synes kunna hämmas lättare här än på flere andra ställen, blott hwarje enskild sökte bewara sig efter yttersta förmåga”.
Då visade rapporterna att under de första 10 dygnen hade 120 personer  insjuknat, varav 30 hade dött, 40 hade tillfrisknat och 50 fortfarande var sjuka.

Man rapporterade också:
”Förliden Söndag hitkom från Sjötorp en ung läkare, hwilken detta år varit begagnad i Ystad. Hit wäntas ytterligare twenne, hwilka likwäl, oss weterligen, ännu icke anländt. Wäl wore om wi hade dem här snart, ty de härwarande kunna omöjligen i längden stå ut med så mycken ansträngning. Sinnesstämningen i staden är i allmänhet lugn.”

De ”härwarande” läkarna i Lidköping utgjordes av provinsialläkaren Johan Magnus Frykman och stadsläkaren Pehr Immanuel Eckman och dessa två fick alltså förstärkning av ytterligare tre läkare. Och de behövdes sannerligen. Den 15 oktober kunde man i LnT läsa att antalet insjuknade hade ökat till 208, varav 57 hade dött och 119 hade tillfrisknat.

Ytterligare en vecka senare rapporterade LnT, att koleran i början ”grep wåldsamt omkring sig i gamla staden”, men att det sedan där hade varit lindrigt. Då hade den i stället fått fart i nya staden, särskilt åt sjösidan till. Man trodde, att ”hwartill den fuktiga, ruskiga wäderleken säkerligen mycket bidragit”.
I rapporten kunde man läsa att siffrorna stigit till 325 insjuknade, 100 döda, 172 tillfrisknade och 53 kvarliggande. Man hade då också fått förstärkning med ytterligare två läkare.

Men det var inte slut ännu, även om tidningen den 29 oktober kunde rapportera, att kolerautbrottet i staden nått kulminationspunkten. Både sjukdoms- och dödsfallen hade varit färre under den senaste veckan. Den officiella rapporten angav totalt 406 insjuknade, 129 döda, 219 tillfrisknade och 58 kvarliggande.

Antalet sjuka och döda minskade ytterligare. Men den 31 oktober dog provinsialläkaren Frykman efter bara 16 timmars sjukdom. Han hade drabbats av koleran. Och inte nog med det – den 20 november dog också stadsläkaren Eckman. I hans fall rörde det sig dock om, att han ”under de första weckorna af kolerans härjande härstädes ansträngde sig öfwer förmågan” och blev sjuk i slutet av oktober.

Nu var dock koleran på rejäl tillbakagång och den 26 november angav LnT, att 498 personer hade insjuknat, 167 hade dött och 328 hade tillfrisknat. Endast 3 personer var fortfarande sjuka. Den 10 december kunde man därefter i tidningen läsa, att det hade gått 16 dygn utan att någon hade insjuknat eller dött i kolera. Därför kunde Lidköping förklaras fri från farsoten.

En kommentar på “Alf Johansson: Pandemi är inget nytt i Lidköping
Första artikeln av fyra om koleran som tog hundratals liv”

  1. anneklie molander skriver:

    Jag skrev min C-uppsats i historia vid Jönköpings universitet om Koleraepedimin 1853 – en jämförelse mellan Vänersborg, Lidköping o Mariestad. (MIn B-uppsats handlade bara om Lidköping.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *