Gå direkt till Nyheten (Debatt: Kortsiktig politik löser inte sjukvårdens kvalitet)

  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. Måndag 16 september 2019
  1. Dagens namn:
  2. Dag och Daga
  3. I morgon:
  4. Hildegard och Magnhild

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Debatt: Kortsiktig politik löser inte sjukvårdens kvalitet

Publicerad måndag, 22 juli 2019, 17:41 av Insändare

– Skraborgs Sjukhus ledning och styrelse har inte lyckats att visa på vilket sätt de förändringar man genomför och planerar att genomföra leder till en bättre vård för brukaren.
Det skriver Thomas Jansson i en debattartikel om de aktuella förslag till besparingar som utreds.

Kortsiktigt tänkande hos politiker löser möjligen ekonomin  i närtid, men inte sjukvårdens förmåga att leverera förväntad vårdkvalitet hållbart över tid. Särskilt känsligt är detta för patienter idag och i framtiden inom psykiatrin vilka betalar priset i form av sämre närhet, tillgänglighet och kontinuitet.

SkaS ledning och styrelse har inte lyckats att visa på vilket sätt de förändringar man genomför och planerar att genomföra leder till en bättre vård för brukaren. Psykiatrin centraliseras i högre grad med ökade avstånd till brukaren där bristen på personal och svårigheter att rekrytera gör det mycket svårt för vården att leverera den vårdkvalitet som brukaren efterfrågar och behöver. Brukarens perspektiv borde ha framkommit med önskvärd tydlighet i våras då BUP, Lidköping debatterades. Nu har vi läkarupproret i Lidköping, där ett antal vårdplatser (21 st) skall tas bort, för att till del ersättas av vårdplatser i Skövde. Tveksamt om en ökad centralisering ger en bättre vård. Den frågan var också uppe i paneldebatten på Röda Kvarn i våras. Vilken blir konsekvensen för patienterna?

De beslut som nu tagits och eventuellt kommer att tas i SkaS styrelse är kortsiktiga. Vi tar på mycket kort tid bort det som tagit tid att bygga upp. Jag delar inte uppfattningen om att detta är lösningen för sjukvården. Vi måste tänka på kort och lång sikt samtidigt. För ett antal år sedan satt jag som konsult i samtal med klinikchefer och personal i en annan region i en liknande beslutssituation. Då gick resonemanget så här ”Ett dilemma för sjukvården är att ju duktigare vi blir, desto dyrare blir vården”. Fördyringen bestod till stora delar av att antalet vårddygn per patient ökar i slutenvården (hjärta och kärl) och prognosen för tillströmningen av nya patienter ökade (där bl a riskbeteenden hos brukare ). En slutsats blev att finna vägar att med den kunskap man har reducera antalet patienter som når slutenvården genom främjande och förebyggande åtgärder för att på sikt minska inflödet av nya patienter (främjandeperspektiv).

Jag vill gärna ta avstamp i främjandeperspektivet och följande definition av begreppet tillgänglighet. ”Tillgänglighet är ett centralt begrepp när man talar om tidiga insatser för barns och ungas psykiska hälsa. Det är av särskild betydelse att det finns  snabb tillgång till insatser under uppväxten så att   svårigheter inte hämmar barnet eller den unga i hens utveckling , till exempel genom att inverka på  sociala relationer, skolprestation eller självbild . Forskning har visat att det är viktigt att barn och unga som behöver stöd och behandling vid lättare och medelsvår psykisk ohälsa  får detta för att förebygga en fördjupad problematik . Tillgänglighet kan användas som ett samlingsbegrepp för både tillgänglighet och användbarhet. Det kan bland annat handla om fysisk tillgänglighet, om bra bemötande, om tid men också om information”. Ingen enskild aktör (kommunal förvaltning eller regional sjukvård) klarar att lösa de här problemen på egen hand. Ändå agerar vi till stora delar så i de beslut som tas både i kommunala förvaltningar och region. Detta får konsekvensen att samhällsservicen totalt sett blir dyrare för skattebetalaren och ineffektivare genom att vi inte använder den totala resursen optimalt och koordinerat. Vi måste samverka över gränser.

När regionen tar beslut som medför konsekvenser för kommunerna så måste kommunerna få reagera och omvänt. Regionen har ett ansvar att hålla ihop sjukvården i sin helhet och att den når ut till brukaren. Jag ser det som en absolut nödvändighet att region och kommuner samverkar kring gemensamma framtida lösningar på vårdkedjan där snabb tillgång till tidiga insatser under uppväxten för att stärka individen förenas med en högkvalitativ effektiv sjukvård när jag drabbas av sjukdom.

Jag hör prat om holistiskt perspektiv på sjukvården, men var är strategin som leder till detta. Jag har läst den regionala utvecklingsplanen (RUP) och tycker att den är helt rätt tänkt. Har dock svårt att se kopplingen mellan RUPen och det som faktiskt sker nu. Regionen måste skjuta till medel för att börja bygga framtida arbetssätt innan vi bryter i de arbetssätt vi har i nuläget och successivt fasa över med hög grad av involvering av personalen. Den organisation vi har idag är trots allt de som upprätthåller den vårdstandard vi har i nuläget. Att som nu centralisera inom SkaS innan vi säkerställt att vi har en fungerande primärvård som ersätter de som inte längre blir tillgängligt i samma grad som tidigare kan komma att bli kostsamt och då framförallt för brukaren.

Genom mitt engagemang i Compassen och som ledamot i Barn och Skola har mitt intresse för barn och ungas mående och psykiska hälsa och framförallt hur detta påverkar deras möjligheter att klara av sin skolgång ökat. Vi ser där att allt fler unga får svårare att klara av sitt skolarbete, psykisk ohälsa ökar och går ned i åldrarna och där orsakerna till detta ofta är komplext sammansatta, med en ökad utslagning som följd. När jag tänker ”tidiga insatser”, så tänker jag att skolan blir en viktig länk i en  utökad vårdkedja . Lärare ser ofta tidigt när det finns ett behov av extra stöd hos en elev, men har väldigt litet manöverutrymme och saknar ofta kunskapen och tiden att ge det stöd som behövs. Stelbenta strukturer och en ofta långdragen komplicerad process med flertalet aktörer inblandade innan åtgärd sätts in leder ofta till att små problem hinner bli stora med uppenbar risk att utveckla de ”riskbeteenden” som senare i livet leder till sjukdom, missbruk, utanförskap mm. Ingvar Nilsson har visat vad dessa brister över tid kostar samhället (lågt räknat 300 miljoner/årskull i en socioekonomisk kalkyl för Lidköping bara). Alltså mångfalt mer än vad det kostar oss att göra rätt. Denna kunskap är väl känd men ignoreras av politiker både i kommun och region. Avgörande i första hand för eleven är att skolan i sin utformning och hur den fungerar för eleven inte i sig skapar ”dålig stress” (det vill säga att sätta eleven i en situation som eleven inte fått förutsättningar att hantera). I de fall där eleven har ett behov av särskilt stöd är det av stor vikt att relevanta åtgärder kan sättasin snabbt och effektivt med stöd av en välkoordinerad vårdkedja som tillsammans med lärare och barn och elevhälsan ges möjlighet att ta ett helhetsgrepp på elevens situation för att lösa de hinder som föreligger för att eleven skall kunna komma tillbaka och prestera. Förlagor för ett sådant arbetssätt finns och vi har med framgång provat det (Skolfam), men som nu lagts ned i Lidköping. Här måste huvudmannen för skolan ta ett större ansvar med stöd och samverkan med andra aktörer i samhället (socialen, sjukvården m fl)

Vi måste våga ifrågasätta det som inte fungerar och ha modet att förändra där det behövs för att bryta den nedåtgående trenden. Det är min fulla övertygelse att vi har stora delar av kompetensen och resursen redan (kanske inte alltid på rätt plats och numerär fullt ut). Men genom dialog mellan alla parter och involvering av medarbetare kan vi bryta i gamla strukturer, identifiera hur vi bäst använder den resurs vi har idag och var vi behöver komplettera för att tidigt möta de behov av stöd eller vård brukaren har. Med klarhet i den gemensamma uppgiften kan vi finna bästa sättet att strukturera, organisera, styra och leda samt samverka mellan olika aktörer inom region/kommuner för att stödja det fortsatta arbetet. Politiken måste bli tydligare med vad den vill ha. Satsar vi inte på tidigare insatser nu (förskola och skola) så kommer sjukvården få en allt tyngre uppgift i framtiden.

Det finns föregångare vars erfarenheter så här långt verkar lovande och värda att följa upp. Här några exempel: 10100 i Norrtälje (sammanslagningen av sjukvård och omsorg i samma organisation), Sörmland/Eskilstuna (gemensam styrning och ledning av vårdkedjan), Sociala Investeringar i Norrköping (fokus på tidiga insatser). Jag följer deras utveckling med stort intresse. Vi kanske kan bli fler som gör det?

Thomas Jansson
ledamot i Barn och Skola, 
medlem i Compassen

2 kommentarer på “Debatt: Kortsiktig politik löser inte sjukvårdens kvalitet”

  1. Watchingeye skriver:

    Mkt intressant skrivet. I normala fall hade jag sett fram emot en självklar replik kring denna debattartikel från ansvariga politiker, men tyvärr har ju dessa totalt slutat upp med att kommunicera med sina väljare. En styggelse som är väl genomtänkt o slug från deras sida. Vi får lägga hoppet till engagerade invånare som exempelvis du. Det är hög tid att sätta ner foten vad gäller inkompetensen o kortsiktigheten.

  2. RGR skriver:

    Våra folkvalda, i synnerhet lokalt i Lidköping men även i allmänhet, är så vana vid att sitta i en skyddad verkstad omgivna av ja-sägare att de inte kan hantera den nya verkligheten idag när även vanligt folk kan ställa dem till svars på internet och sociala medier

Kommentarerna är stängda