Gå direkt till Nyheten (Hört på stan: Hur fungerar sjukhuspersonal egentligen?)

 
  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. Tisdag 25 juni 2019
  1. Dagens namn:
  2. David och Salomon
  3. I morgon:
  4. Rakel och Lea

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Hört på stan: Hur fungerar sjukhuspersonal egentligen?

Publicerad fredag, 13 januari 2017, 12:00 av Björn Smitterberg

ikon_bjoerns2Frågan har ju blivit synnerligen aktuell för redaktören efter en vurpa förra veckan.
Att sjukhuspersonal ofta får dagens ros är väl bekant.
Men varifrån kommer allt det goda humöret?

Här kommer man med hjälp av lugnande ambulanspersonal in på sjukhuset, fylld av värk, oro och övertygelse om att det vanligaste orden i sjukvården är ”strax, kommer strax” medan timmarna går.
Icke – gå in på tian, säger ambulanspersonalen och lämnar över mig. Till tian kommer snart en ung läkare – han vet väl inget!
Men se, den unge läkaren talar till mig, den gamle mannen, som om jag var raketforskare och inte han. Förtroendet växer snabbt. Och när han ger mig det förödande beskedet: det blir operation… Då ser han hur den gamle mannen stirrar på honom med smärtfyllda ögon och han säger stilla:
– Du har aldrig varit sövd va? Men det är inget farligt. Och kirurgerna här är bland de bästa i världen på axlar och armar.

Det blev drygt fem timmar på operationsbordet. Den kraftiga rädslan förvandlades när redaktören satt i ett i övrigt tomt och stängt väntrum. Ur en dörr kommer ett huvud: Hej, Det är du som är björn? Jag är A, är narkosläkare. Är du orolig, det behöver du inte vara. Rädd för att vara sövd? Då får jag leta fram något annat ur verktygslådan.
Redaktören blir då lugn.
Så sätts det igång. Vårdpersonal av olika grader hjälper till. Lite skämt och lite allvar om vartannat. Då har min fråga redan formulerats: Hur kan det fungera så här? Säkert finns den här mentaliteten på andra arbetsplatser, men inte så uppenbar. Det är hjälpsamhet plus mycket annat förutom kompetens. Kan det vra kompetensen som ger stämningen.?

En del personer reser funt och tar betalat för att vara positiva i föredrag. Vi kan lära av stämningen på sjukhuset. Stressfaktorn är hög, kunderna krävande och ändå klarar personalen detta på ett synnerligen medmänskligt sätt.

Redaktören fick vara med om en för honom okänd bedövningsform – blockering. Den trasiga armens kontakter med hjärnan och ryggmärgen kopplades bort. Redaktören kunde se på sin arm ungefär som om det vore grisfötter. Försök att röra på fingrarna misslyckades. Med små nyp kollades att känslen var borta. En synnerligen märklig känsla. Fullt vaken.

Operationssalens utrustning är omfattande. Månfararna skulle varit otroligt glada över halva datakraften. Kontrollen över mig var fullständig: Här ha du en tv där du kan se operationerna – men redaktören valde bort detta. Under 45 år som journalist har redaktören fått bli vittne till ett och annat. Men nu tog det stop.

Det var gott om specialister på plats – om något skulle hända. Det borrades, skruvades och spikades så redaktören kände sig som en hylla på Ikea.

Det var helgdag, som alla här spenderade med en person som gjort något så trivialt som halkat omkull och sett till att höger arm mer liknade ett tredimensionellt pussel. Det var så gott humör. Alla kände varandra vid förnamn. Här fanns ingen doktor, ingen syster, ingen tilltalades Ni. Det var verkligen ett team. Redaktören var i sin vanliga roll -åskådare – men fick vara med i en del samtal.

Summa summarum: Inga föredrag skulle kunna ge redaktören, som normalt är livrädd för ordet operation, en sådan professionell trygghet som här. Hur gör man? Det är inte bara yrkesmän här, det är en speciell form av social träning som ingår. En av läkarna sa när operationerna var över och det talades om gips: Tänk på att han är journalist – han behöver röra händerna.
Medan den andre opererande läkaren, en ST-läkare sydde ihop armen berättade han att om två år är han själv den som leder operationer.
– Stannar du i Lidköping då?
– Ja, det gör jag.
– Varför?
– Arbetskamrater och arbetsmiljö!

När detta skriv är redaktörens arm inte i form än. Läkning pågår. Smärtorna märks inte, men medicinen är stark – ingen bilkörning exempelvis.Så sakteliga försöker redaktören hålla takten med vänstra armen som huvudverktyg.

Tyvärr, måste redaktören konstatera, att han sov över den där förlängningen även i år.
Vart och vartannat år förlängs nämligen året med en skottsekund. Jorden snurrar nämligen långsammare. Det är månens fel.

Mångubben vill inte att jorden ska snurra, så därför motverkar månen med hjälp av tidvatten jordens rotation kring sin axel. Natten till nyårsdagen stannades klockorna en sekund för att rätta till så att året passar ihop med rotationen. Den förlängningen funderade redaktören mycket på – hur skulle den extra tiden använda. Men tyvärr. Redaktören sov som en slocknad vulkan.

Det var en av de få saker som störde redaktören under julhelgerna. Redaktören bestämde sig nämligen tidigt för att utnyttja helgdagarna och hälgmillom (gotl=mellandagar) till att koppla av lite extra. Och det kändes faktiskt bra! Redaktören ser redan fram emot nästa jul. Då blir det förstås fler helgdagar och färre mellandagar.

Lite nyheter dök upp under hälgmillom. Bl a att antalet företag i Lidköping minskat med cirka 500 på fem år.
Det kan förstås bero på flera saker – och tillsammans har de små omärkliga förändringarna blivit något stort. Exempelvis tror redaktören att allt fler små butiksföretag ersätts av centralt ägda kedjor. Redaktören känner också flera – inte jättemånga men ett tiotal – företagare som flyttat från Lidköping. De flyttar till Stockholmsområdet, Trollhättan och Göteborgsområdet.

Saknar ni vitsen?
Det blir ingen nu, Bengt BG Gustavsson kan inte medverka och då får vi vänta.

God Helg