Gå direkt till Nyheten (Debatt: Vem tar ansvaret för dioxinerna?)

  1. Lidköpingsnytt.nu
  2. 29 March 2024

Sök i Lidköpingsnytt arkiv

Mer eller mindre relaterat

Debatt: Vem tar ansvaret för dioxinerna?

Publicerad Sunday, 12 April 2015, 12:22 av Insändare

ikon_hallbaraaltDu är en del av biosfären! kan man läsa på framsidan i en käck broschyr, vilken finansiärerna Götene kommun, Lidköpings kommun och Mariestads kommun samt Naturvårdesverket ligger bakom. Vänerskärgården med Kinnekulle utnämndes 2010 till ett biosfärområde av Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, citat: ”Det handlar om att utveckla området på ett sätt där naturen inte påverkas negativt och att finna balans mellan människa och livsmiljö.”
Det Hållbara Alternativet har frågor.

När undertecknade ställde frågan till en av de entusiastiska biosfärambassadörerna huruvida de ansåg det vara ett problem att man inte kan äta fisken i detta fantastiska biosfärområde, och om det i så fall görs något för att få bukt med den frågan, blev tongången lägre och man svarade att man vet om problematiken men för närvarande inte jobbar aktivt med frågan.

Ingen i Lidköpings kommun verkar jobba aktivt med frågan.

Värmeverket eldar glatt på importerade sopor i form av rivningsafall, vilket till en del innehåller plast, dioxiner bildas som bekant när plast förbränns.

De tusentals människor som jobbar på soptippar runt om i världen får i sig mycket dioxin när de samlar in metaller, skriver Naturskyddsföreningen, citat: ”när röken från plasten de bränner bort från PVC-kablar blåser in över bostäderna.”.

Vidare skriver Naturskyddsföreningen att det endast är tre av EU:s 27 länder som har undantag från gränsvärdet på dioxin i livsmedel och det är Sverige och Finland (fem fiskarter, dock inte sik) samt Lettland för lax. Dioxiner från den svenska industrin har minskat kraftigt varför de sekundära källornas betydelse ökat.

De viktigaste källorna av dioxiner inom EU är inte otippat; hushållsavfall, askor från energiproduktion, och askor från avfallsförbränning samt järn- och stålindustrin. Medelintaget av dioxiner ligger endast marginellt under EU:s högsta värde för tolerabla dagliga intag.

Våra växande sopberg blir ett allt större samhällsproblem inte bara i Sverige utan i hela Europa och vi måste se över hur vi ska förbränna och ta tillvara på den aska som bildas vid förbränning. Inger Johansson vid Örebro universitet visar i sin avhandling “Karaktärisering av organiskt material i förbränningsrester” att vissa askor praktiskt kan återanvändas medan andra måste klassificeras som miljöfarligt avfall.

I Lidköping slutförvarar man den miljöfarliga askan, som bildas vid förbränning, på Kartåsen. Man kan läsa på Värmeverkets hemsida, citat: ”Askan från eldningen går från den nya pannan automatiskt in i ett system där metaller plockas bort, och askan blir stora kakor tillsammans med fukt och sand./…/I andra askfraktioner finns hälso- och miljöskadliga ämnen. Dessa deponeras på ett säkert sätt så att hälso- och miljöskadliga ämnen inte kommer tillbaka ut i samhället./…/Avfall innehåller cirka 85 procent material med biologiskt ursprung. Därför bidrar avfallsförbränning mycket lite till växthuseffekten.” Askornas innehåll av skadliga och cancerogena restprodukter, så kallade polycykliska aromatiska kolväten (PAH), har undersökts i Sverige. Det har visat att askor från förbränning av sopor och biobränslen innehåller jämförbara mängder av dessa restprodukter och att samtliga av dessa låg under Naturvårdsverkets generella riktvärden. Askblandning av hälften biobränsle och hälften restprodukter från massa och pappersindustrin har även undersökts. Denna aska visade sig innehålla skadliga restprodukter som överstiger Naturvårdsverkets gränsvärden.

Detta betyder att det finns en stor variation av mängden PAH i förbränningsaskor. Det är därför inte möjligt att generellt avgöra om aska kan användas som exempelvis fyllnadsmaterial vid vägbyggnationer. Varje aska bör undersökas för att kunna avgöra om den går att användas som resurs eller om den ska klassas som miljöfarligt avfall.

Vår fråga är hur Lidköpings kommun och Värmeverket hanterar denna delikata problematik? Undersöks varje askfraktion som uppstår så att man kan avgöra vilken aska som ska återanvändas till fyllnadsmaterial och dylikt och vilken som skall lagras på tippen eller gör man en generell bedömning?

Flygaskan är den i särklass miljöfarligaste askan som uppstår vid avfallsförbränning. Flygaska från avfallsförbränning har genom EU-kommissionen blivit klart definierat som farligt avfall. Vid en stabilisering kan flygaskan bli så stabil att den skulle kunna klassas om till icke-farligt avfall.

Att tolka gällande lagar vid en prövning av ny verksamhet, blir upp till varje tillståndsgivare, såsom länsstyrelse och miljödomstol. Lagstiftningen ger konsekvenser för miljön. I ett långtidsperspektiv är det meningen att allt farligt avfall, avsett för deponering, ska deponeras på ett sätt som gör det möjligt att kontrollera eller helt låsa farliga ämnen från att komma ut till känsliga recipienter (t ex Vänern).

Lagstiftningen ger även konsekvenser för verksamhetsutövaren, när det miljötekniskt är möjligt att deponera avfall på en deponi för icke-farligt avfall, ger det också ekonomiska vinster/ lägre kostnader. Här ser vi en uppenbar risk, att man stabiliserar flygaskan så att den ”kvalar” för att kunna deponeras. Allt farligt avfall som deponeras på en deponi för farligt avfall ska karakteriseras.

Karakteriseringen ska innehålla uppgift om t ex avfallets ursprung, utlakningsegenskaper, färg, lukt och fysikalisk form, enligt NFS 2004:10. Hur karaktäriseras avfallet som hamnar på deponi, kan man undra när man importerar avfallet?
Inte ens tullen får göra stickprov för att kontrollera avfallet som exporteras/importeras då avfall betraktas som en handelsvara inom EU?
Hur kontrollerar man rivningsavfall som malts till pellets med garanti om att det inte är något annat i avfallet som exportlandet vill bli av med?

Här finns en uppenbar risk för värdlandet att göra ”fulingar”. Använder vi oss av försiktighetsprincipen eller litar kommunen blint på vad som står på pränt? Det är verksamhetsutövaren  – i detta fall kommunen och inte exportören – som bär det fulla ansvaret för avfall till deponi.

Lagen säger att: ”Verksamhetsutövaren skall kontrollera att avfallet får deponeras på deponin./…/Avfall får inte spädas ut eller blandas enbart i syfte att uppfylla förutsättningar för att få deponeras. Förordning (2012:371). Avfallslagen medger att, citat: ”Endast avfall som har behandlats får deponeras. Med behandling avses användning av fysikaliska, termiska, kemiska eller biologiska metoder, inklusive sortering, som ändrar avfallets egenskaper så att dess mängd eller farlighet minskas, hanteringen underlättas eller återvinning gynnas.”

Med andra ord: är man en duktig lagvrängare kan man på detta sätt vara synnerligen aktiv och behandla farligt avfall så att det ”bara” blir avfall och (ta da!) avfallet får deponeras. Billigt och bekvämt – dessutom har man lagen på sin sida.

Vi läser vidare i den lilla broschyren, citat: ”Vänerskärgården med Kinnekulle är ett Biosfärområde med uppdrag att verka som modellområde för hållbar utveckling.”

Linda Berling-Nieuwenhuizen och Veronica Berling, Det Hållbara Alternativet