Hört på stan: Varthän rycks vi?

Publicerad fredag, 25 maj 2012, 08:07 av Björn Smitterberg

Pingsten märks knappast längre – just den tid på året som kallas hänryckningens tid, tiden då fåglarna sjunger som mest, när knopparna brister och allergikerna nyser.

Numer firar vi nationaldag i stället för annandag pingst. Somliga tycker ändå nationaldagen är på fel dag, de tycker att midsommarafton skulle vara nationaldag.

Redaktören har inga egna synpunkter på det heller – redaktören har aldrig egna synpunkter. På fikarasterna är det alltid en person som påpekar att redaktören är negativ och grinig, och aldrig ser något positivt. Det är väl positivt att redaktören alltid är negativ och grinig – då är redaktören i alla fall jämn i humöret.

Positivt är det med vädret – det är varmt och härligt. Man vågar knappt gå ut för man kan bli bränd. Det är ju extra lurt så här års.

Andra som gillar värmen tycks vara huggormarna. I måndags hade redaktören ärende till kanotstadion. Bilen parkerades bland träden för P-platsen var full. Bildörren öppnades och i ögonvrån fick redaktören se att något rörde sig. Visst – in under bilen försvann en vackert teknad huggis. Redaktören, iklädd lågskor, övervägde ett tag att flytta bilen i stället för att gå ut. Men då hade huggis kunnat bli överkörd. I stället avvaktade redaktören en minut och gick sedan ut. Oattackerad.

På tal om bilen. Redaktören har mötts av en skylt som står på vänster sida av Norra Torngatans del norr om Källargatan. Utanför det som nu är konsthall. Skylten säger att här får man köra rakt fram eller svänga vänster. Ja, man får hoppas att anvisningen följs för kör man åt något annat håll kör man in i en husvägg. Det finns ingen gata åt höger.

En annan lustifikation med skyltarna gäller Hamngatan – här får inte tunga fordon (undantag buss) köra mellan Wennerbergsbron och Östra Hamnen. Men det beror på vilken skylt man ser, det kan vara tillåtet. Och när redaktören kontrollerar med vad trafiknämnden beslutat – då stämmer skyltingen inte alls.

Politikerna i Miljö- och byggnämnden har det inte lätt. Den skall självklart behandla alla lika. Men när Värmeverket hamnade i trångmål – då ställde nämnden upp och gav ett snabbt tillstånd till ett bygge som redan börjat. Redan då sades att det blir en avgift för svartbygge. När sedan avgiften ska betalas kommer det jurister i stället för pengar. Juristerna representerar andra politiker som sitter i Värmeverkets styrelse, och juristerna lära ha hotat med att miljö- och byggnämnden riskerar att göra samma tjänstefel som politikerna i en annan Vänerkommun som tillät flytande sommarstugor.

Det här ser inte bra ut. Det här innebär en otroligt svår knäck för politikerna i Lidköping. Det gäller politikerna i Värmeverkets styrelse, politikerna i miljö- och byggnämnden, och det spiller över på alla andra politiker. Redaktören brukar säga att politikerna inte är värda förakt för de har ett svårt arbete. Men i det här fallet är det frågan om inte handlingarna är värda förakt.

Citronpriset går oavkortat till hanteringen av Värmeverkets utbyggnad – oavsett vilken styrelse eller nämnd man sitter i.

Frågan är varför en 26-åring från Vara försöker elda upp Lidköping. Branden vid Limtorget var allvarlig och kunde fått mycket större konsekvenser om inte brandmännen snabbt kunnat släcka elden som enligt uppgift började gå igenom taket på det gamla huset när släckningen började. Apelsinklyftor till brandmännen. (När detta skrivs är 26-åringen i förhör – vi får se om han är skyldig.)

Vid stora bränder förr i Stockholm larmades alltid kungen för att han skulle leda släckningsarbetet. Sista gången var när Eldkvarn brann – den stora ångkvarn som fanns på den ö där Stadshuset i Stockholm nu ligger. Då åkte nämligen kungen hem till slottet igen. Det var den första stora brand som Stockholms första riktiga brandkår fick ta hand om. Till den brandkåren rekryterades sjömän, brandchefen var löjtnant i flottan. Anledningen till denna rekrytering var att sjömän är vana vid vatten och vana att klättra.

Detta för onekligen tankarna in på en knepig historia från 1950-talets Visby. Jodå, redaktören var född och bodde inte så långt från stadshotellet. Här fnns en mycket populär sommarrestaurang där en turistande stockholmare och en infödd visbybo kom i diskussion om vilken brandkår som var snabbast; Var det Johannes i Stockholm och Visby? Diskussionen fortsatte ute på gatan efter krogens stängning. Dessvärre fanns här ett så kallat brandskåp. Visbybon gick fram och krossade glaset, samt drog i handtaget. Visbybrandmännen var på plats efter ett par minuter och undrade var branden är.
Visbybon som larmat vände sig lugnt till Stockholmaren och sa:
- Här ser du, här är brandkåren i Visby. Var är brandkåren från Johannes…?

Brandmännen får ligga i beredskap för att rycka ut i pingst. Vi andra får vara hänryckta.

God helg