Indien – tur och retur

Publicerad torsdag, 03 maj 2012, 12:16 av Redaktionen

Indien, landet med över en miljard människor. Här lever fattiga och rika hand i hand i en ständig kamp om livet. I februari i år fick 10 elever och tre lärare från De la Gardiegymnasiet chansen att uppleva detta mångsidiga land. Följ deras resa.

Den 31 januari 2012 klockan 06.30 boardade 10 trötta elever och tre lärare flyget mot Chennai i området Tamilnadu i södra Indien. Vi åkte dit i samband med våra projektarbeten. I Indien fick vi chansen att utföra dem. Luften i Chennai är fylld av olika dofter som ger näsan en riktig upplevelse. Under bussresan från flygplatsen stirrade 13 par ögon ut genom bussfönstret och förundrades över nattlandskapet.

Samma morgon efter bara två timmars sömn kastades vi, fortfarande ganska trötta ut ur askan och in i elden. Redan nu syns de tydligt klyftorna mellan fattig och rik. Men i ett av världens folkrikaste länder är detta en normalitet. Några kilometer från vårt boende låg en flickskola som vi besökte. Välkomnandet var stort och pampigt, trumpetfanfarer studsade mellan betongväggarna på skolan. Vi elever kikade oss nyfiket omkring. Kontrasten är stor. Skolan är lyhörd och full med elever som har dubbelvikta flätor och vita skoluniformer.
Efter en snabb rundtur av skolans rektor Mrs Ruby Helka bjuder flickorna på en dans- och sånguppvisning. – Uppvisningen var jättefin och det var roligt att titta på. Det märktes verkligen hur mycket tid de hade lagt ner för att öva, säger Nathalie Hjort, en av resenärerna.

Chennai, staden med lika stor befolkning som hela Sverige är en kristen stad. Hit kom europeiska munkar och befriade folket, Daliterna från förtryck. Därför värnar de starkt om religionen. Jacob, en rundmagad och gladlynt präst som vi hade som guide, visade oss runt i flera av Chennais kyrkor och tempel.  Dagen därpå inleddes med en avkopplande resa med lokaltåg till stadsdelen Tambaram. Där väntade ett besök på SOS barnbyar. Vi fick en guidad rundtur av föreståndaren. En kvinna i röd sari. Trädens lummiga grenar skymde solens värmande strålar och gjorde rundturen behaglig. Föreståndaren bjuder in oss i ett av de små, behagligt beige-gula husen. Mamman, kvinnan som tar hand om barnen, hälsar oss välkomna och börjar med mycket inlevelse berätta om sitt arbete. Det märks tydligt att hon trivs med sitt jobb och gör det med mycket kärlek. Rundturen går vidare mot det enda kristna huset på området. Där inne träffar vi barnen som sjunger och visar upp sig. Vi umgås och dricker te med barnen en stund i det trånga, överbefolkade rummet innan rundturen fortsätter.
På området växer stora träd och buskar av olika storlek, smala stigar försedda med plattor leder till varje hus. Vid SOS barbyars egen skola leker barnen lekar i olika former. Nyfikna, leende ansikten sticker ut genom klassrumsdörrarna när vårt sällskap kommer. Tonvis med fotografier tas och eleverna poserar mer än gärna.

- Det var väldigt intressant att se hur de arbetade på SOS barnbyar, säger Nathalie. Varje hus hade en mamma vilket gjorde att de blev mer som en familj. Jag var väldigt fascinerad över hur det verkligen gick till och hur duktiga barnen var, fortsätter hon. Efter en händelserik vistelse på området tar vi autorikshor tillbaka till Chennai. Autorikshan, en slags moped-taxi utan dörrar, fastnar flera gånger i eftermiddagstrafiken. Avgaserna sticker i näsan och ljudet från alla tutor får det att snurra i huvudet. Men chauffören tar sig fram skickligt mellan alla bilar, lastbilar och tvåhjulingar.

På samma sätt tog vi oss fram när vi gick på bröllop. Mrs Ruby hade bjudit in oss till hennes släktings bröllop. Hon lånade ut saris, som vi hämtade på hennes kontor. Det var en härlig blandning av olika färger. Sarisarna var gjorda av mjukt siden med guldbroderier och stenar som glimmade som stjärnor. En sari är ett sex meter långt tygstycke som man virar runt sig på ett speciellt sätt. Under den har man en underkjol och en kort top. Klädreglerna i Indien är väldigt speciella, säger Nathalie. Man får inte visa axlarna eller vaderna, men visa magen är helt okej. Och det var så fint att gå på bröllop, fortsätter hon. Man kände sig så fin, som om man var på bal. Bröllopet var ett arrangerat bröllop. Vår lärare Bengt Strandqvist förklarade att vid indiska bröllop är det ovanligt att man ser glad ut. Detta för att man lämnar sin familj och tryggheten i hemmet. Bruden var otroligt vacker, klädd i sin gräddvita sari och brudslöja. Brudgummens mer alldagliga grå kostym matchade henne perfekt. De färgglada gästerna matchade i sin tur in med brudparet. Vid mottagningen fick vi lika mycket uppmärksamhet som brudparet. Nyfikna blickar vändes mot oss överallt. Människorna i södra indier har en mörkare hudfärg än nordborna. Därför tycker de att det är fint att vara vit. Innan vi åkte tillbaka till vårt boende grattade vi brudparet.

Vistelsen i Chennais storstadsmyller fortsatte med ett besök på ett kvinnoprojekt i slummen. Kvinnoprojektet stöddes av en klinik vid Gurkul – området vi bodde på. Kliniken informerade om HIV/AIDS, hur man skyddar sig vid samlag och vad man gör om man blivit smittad. Vi välkomnas av ett färgsprakande hav av kvinnor i alla åldrar. Kvinnorna sitter på en stor filt på marken medan vi får stolar att sitta på. Ett stort träd skuggar oss från den starka solen. På grenarna sitter kråkor, som med små svarta ögon och höga kraxande ser ner på spektaklet nedanför. Kvinnorna pratar i munnen på varandra när de försöker berätta om sig själva. Till slut delar tolkarna upp oss i tre olika grupper där pratet fortsätter. Vi ställer frågor och kvinnorna svarar ivrigt och inlevelserikt. Samtalet blandas med leenden och skratt. Det märks att kvinnorna känner varandra mycket väl. De retar och uppmuntrar varandra på samma gång. Och överallt springer det barn i olika storlekar och åldrar. – Det var så givande och roligt att prata med kvinnorna i slummen, säger Nathalie. Det jag kommer ihåg mest är när en av tjejerna började dansa med dem mot slutet. Det var så otroligt roligt och de blev nog väldigt imponerade, fortsätter hon med ett leende. När det var dags att åka samlades alla barnen vid bussen. De vinkade frenetiskt med armarna och slängde kyssar efter oss när vi åkte iväg.

Vi åkte vidare in i slummen för att få en inblick i hur de lever. I området är värmen tryckande och luften känns som den står still. Folket i slummen är välkomnande och ivriga att visa sina hus. De är, i kontrast till vad man tror, glada och gästvänliga. Hustaken når lång ner och man måste huka sig för att kunna gå in. De är gjorda av tegelsten och lera. Inuti är luften lika stillastående som ute och avsaknaden av fönster gör det enda rummet mörkt. I slummen går det att sponsra en familj med pengar genom föreningen MSI Lidköping. Föreningen startades av Renée Norrman och Samuel Manickam. Samuel, som var med som guide visade stolt upp några familjer han har hjälpt.

Efter 10 intensiva dagar i storstaden Chennais organiserade trafikkaos beger vi oss till lugnet och stillheten ännu längre söderut. Resan dit tar 10 timmar med en lokal nattbuss. I det lilla samhället Malavai, ungefär en mil utanför staden Tirunelvelli är det lugnt och tyst. Ingen massiv trafik, bara några få möten på lummiga vägar. Den brummande motorn från Samuel Manickams skolbuss är det enda som hörs. Längs vägen växer det bananplantage och palmer och risfälten sträcker sig så långt ögat når. Mitt i detta gröna hav står en stor kalkstensvit byggnad som en vacker kontrast. Den mödosamt långa resan är äntligen över. Detta är Grace Samuel nursery and primary english school. Vi ska stanna här i sex dagar. Samuel kliver ner från förarsätet i bussen och hälsas välkommen av en skara barn. Respekten för honom syns tydligt när de allihop, med två fingrar mot pannan ropar: God morgon Sam!

Skolan, som tidigare var ett barnhem öppnade han för tre år sedan. Han berättar stolt att hans skola nu har över hundra elever. När den öppnade hade han bara 25 elever. Den här skolan är mitt heltidsjobb och jag skulle gärna vilja bygga ut. Just nu har vi fem klassrum och ett dagis, fortsätter han. Nathalie tyckte verkligen det märktes att Samuel ville att hans elever skulle lära sig engelska. På dagisavdelningen satt det affischer med bilder och engelska ord. Hon tycker att det är synd att det inte är så i Sverige, för med engelskan kommer man långt. Barnen som går på skolan kommer från en by i närheten till vilken Samuel visade oss. Byn är vacker, färgglada hus står i små klumpar längs vägen och runtomkring springer djur av alla de slag. Från stora kor med tjocka horn till små nykläckta kycklingar. Barnen, som följde med från skolan, springer mellan våra ben för att bli fotograferade. De allra minsta grabbar tag i närmaste hand och håller den hårt. Under vistelsen på skolan tar Samuel också med oss på sightseeing. Vi besöker bland annat Indiens sydspets, en vacker plats där Bengaliska viken, Indiska oceanen och Arabiska havet möts. Där dånade vågorna högt och det ringde i öronen länge efteråt.

Under kvällen kommer skolbarnen tillbaka till skolan för att leka. De drar oss med sig och snart är allihop involverade i lek. Det är allt ifrån volleyboll till under hökens vingar kom och skratten och ropen ekar mellan träden. Leken pågår tills solen går ner och mörkret kommer krypande. Men barnen har fortfarande massor med energi kvar, de fotograferar allt och alla med våra kameror. Men tillslut måste de gå hem. De vinkar hej då och försvinner in i mörkret.

Den sista dagen hos Samuel och hans fru Grace stiger vi upp klockan fem på morgonen för att hinna packa det sista. -Eleverna har uppfört sig väldigt bra. Vi har haft mer problem andra år på de här resorna, säger Bengt. Det har varit en och spännande resa, säger Nathalie. Jag hade stora förväntningar på Indien innan resan. Men de kunde ju slänga sig i väggen för resan var över mina förväntningar fortsätter hon. Hon berättar också att hon tycker att allting har sin personliga charm. Även om jag fick en amöba, en slags parasit som angriper magen, när vi kom hem så ångrar jag inte att jag reste. Jag skulle göra det igen, avslutar hon.

Bussen kör iväg från skolan i det tidiga morgonmörkret till tågstationen. Efter en lång och händelserik resa åkte vi iväg mot lite välförtjänt semester innan vi återvände till Sverige.

- Linda Smedberg, VP3 De la Gardiegymnasiet
- redaktionell bearbetning: Joakim Stegelmeyer

Inga kommentarer

Kommentarsfunktion är inaktiverad för denna nyhet