Tore Sahlström krönika från sjukhuset:
I väntan på operation Hjärta

Publicerad onsdag, 07 december 2011, 12:05 av Tore Sahlström

I väntan på operation hjärta är den första rapporten från Lidköpingsbon, förre pressfotografen m m Tore Sahlström som ligger på sjukhus för en hjärtoperation. Tore Sahlström skriver på eget förslag och Lidköpingsnytt väljer att publicera hans brev i sin helhet.

Avsnitt 1:
Många Lidköpingsbor har varit, och gjort bypassoperationer, och nu är jag en av de som står i kö för ett sådant ingripande. Jag ska försöka skildra förarbetet, och själva ingripandet i några artiklar i Lidköpingsnytt den närmaste tiden. Det blir inga medicinska utsvävningar, utan mera en skildring ur patientens (d.v.s. undertecknades upplevelser) synvinkel.

När jag gick igenom mina svartvita bilder från 1980-talet hittade jag en operationsbild, som jag tog på Sahlgrenska. Det var på den tiden, då jag jobbade på stadens pappersavisa. Jag och en kollega (Anders S) skulle göra ett reportage om Lidköpingssonen Håkan Berggren, som skulle disputera i hjärtkirurgi.

Jag har även kvar själva disputationsavhandlingen, som hette Myocardinal Protection during Open Heart Surgery.

Jag kommer ihåg reportaget så väl, för när vi var inne på Håkan Berggrens kontor , säger Håkan helt plötsligt.

-Vill ni vara med på en hjärtoperation? Jag ringer upp kirurgen om de har något på gång.

Detta var helt oförberett, men man är ju nyfiken, och jag och kollegan Anders tackade ja, och vi traskade tillsammans upp till kirurgsalen. Fick ta på oss personalkläder, och klev in i operationssalen. Patienten låg på en brits, med en massa operationsutrustning runt omkring , och all personal vid operationsbordet var så, kamouflerade, att man bara såg ögonen på dem.

En av kirurgerna kommer fram till mig och säger:

- Vill du ta bilder på hjärtat när vi opererar, så kan du kliva upp på den här stolen.

- Sjust, tänkte jag, och klev upp på stolen för att få lite fågelperspektiv.
När jag stod där uppe med min kamera, och tittade genom kameraokularet, och såg hjärtat i en uppskuren bringa blev jag inte alls så modig längre. Klev snabbt tillbaka på normal nivå. Fick tanken – nej, jag kan ju ”drösa”ner på den liggande patienten och sabba hela operationen.

Jag kan tillägga att Lidköpingssonen Håkan Berggren är nu en av landets skickligaste hjärtspecialister.

Detta var i början av 1980-talet , och kunde då, aldrig tänka mig, att trettio år senare skulle den lille sjukhusrädde Lidköpings-Tore ligga där på en brits, med en uppskuren bringa.

Ni ska veta att jag har en fruktansvärd manisk skräck för allt, som har med sjukhus att göra. Jag har fått uppfattningen, att hamnar man på sjukhus, så är det bårhuset nästa. Bildligt sett så är bårhuset nära. När jag senast, låg på Lidköpings sjukhus var på medicin. Tittade man ut genom fönstret – vad är det man första man såg då?
Jo, just det – bårhuset.

Nu är jag ju ett levande bevis på, att jag kommit ut från sjukhuset livs levande – hela tre gånger detta år har jag varit inlagd på vårt personvänliga lasarett.

Detta mycket beroende , att jag har mött underbar personal. Läkaren Gunnar Johansson med personal har bidragit, att jag för tillfället kommit över den värsta sjukhusskräcken.

För någon vecka sedan gjorde jag en kranskärlsröntgen på KSS i Skövde. Även inför detta har jag varit ”döskraj”. Fick en kallelse redan i augusti men så återbud. Jag kände mig ”låtsasbra” i bröstet och mitt rädda jag sa återbud till detta. Under höstens senare hälft har det bara blivit sämre.

Har varit svårt att jobba, men tyvärr är man en envis ”jäkel”, och mitt arbete har alltid betytt mycket.

Mina arbetskollegor på Fiskargatan 4 är underbara, och har sett min försämring och påtalat vikten av att göra något åt mina bröstsmärtor.

Skulle på en rutinkontroll för två veckor sedan – hamnade åter på akuten och vidare till medicinavd. där Gunnar Johansson efter ett samtal övertalade mig, att göra en kranskärlsröntgen på KSS.

-Okey då, gör det. Tack vare dr Gunnar Johanssons övertalning vad jag måste göra för att få ett bättre liv i framtiden, så behöll de mig på sjukhuset tills det blev en ambulanstransport till KSS i Skövde.

Själva kranskärlsröntgen går till på följande vis. En mycket tunn slang (kateter) läggs från pulsådern i ljumsken upp till kranskärlens mynningar , och oftast till hjärtats vänstra kammare. Kontrast injiceras, och under tiden filmar man flödet genom kranskärlen respektive hjärtrummen.

I vissa falla finns det möjlighet, att göra en ballongvidgning direkt. Jag gick som en osalig ande på sjukhuset, och var som ett nervvrak inför detta. Saken blev inte bättre, att undersökningen blev uppskjuten en dag. På torsdagen kom ambulanspersonalen och hämtade mig på Lidköpings lasarett för färd mot KSS. Den trevliga sjuksköterskan Catharina i ambulansen pratade om allt möjligt – det visade sig att hennes sambo hade jag hade jobbat tillsammans på Skövde Nyheter.

Nu hade jag nästan glömt vad jag skulle ställas inför på KSS.

Väl framme på KSS blev jag inkörd på ett förberedelserum. Ett väldigt trångt rum som dessutom var ett förrådsrum. Här sprang personal hela tiden och lassade in varor och kläder i olika skåp. Tiden gick – det hade gått nästan två timmar. Det enda som skedde var, att en sköterska kom in med en lång liknande nattskjorta, som skulle vara det enda plagget, som jag skulle ha på mig.

Det blir försenat kom sköterskan och sa för nu är det lunchtid. Typiskt, kunde de inte tagit in mig först innan de skulle vräka i sig mat. Jag som inte ens hade ätit frukost på morgonen p.g.a. nervositeten.

Till slut kom de och hämtade mig upp till det sterila rummet med en massa apparatur. Doktorn kom och hälsade på mig. Det första jag sa till honom var, att du ska veta att jag är ”skitskraj” inför det här.

-Du, sa doktorn, det här nog niohundrade gången jag gör detta i år, och än har jag inte misslyckats.

-Då kanske du gör det nu, svarade förskräckta lilla jag.

-Vill du ha lite lugnande, frågade doktorn?

Ge mig så mycket jag får svarade en förskräckt ”Lischöpingsbo”.

Trots lugnande blev förskräckelsen inte mindre. Nu kom en medelålders sköterska och meddelade.

-Nu ska jag raka dig där nere.

Det hade hon gjort många gånger – det gick på några sekunder, men sen kom det värsta av allt – hon spritade hela området som hade rakat.

Satan – vad ont det gjorde – det var det jag minns mest av KSS-vistelsen.

Tyvärr gick det inte ballongspränga,  kransartärerna har förträngs av åderförfettning (åderförkalkning). Nu återstår alltså bara en bypassoperation på Sahlgrenska och nya nervösa dagar och mardrömmar om misslyckade operationer.

Det kom ett häfte från Sahlgrenska på posten häromdan. Det var ett kompendium som var riktade till alla ,som skulle genomgå hjärtoperation . Naturligtvis hittade jag följande text:

Dödsfall i samband med planerade hjärtoperationer är ovanligt men förekommer.

Jag vill inte läsa sådant – läser inte en rad mer i det häftet.

Ju mer man vet desto mera riskabelt är det – tur att man ska bli sövd under operationen.

Detta var första delen på mina upplevelser i samband med min hjärtåkomma.

Bye bye för denna gång och pass upp – snart kommer kanske nästa upplevelse från sjukhusvärlden i Lidköpingsnytt.

Tore Sahlström